Jag är så ledsen...

Var på gruppterapin som jag tyckte så mycket om att gå på.

Förra veckan fick det mig att må så bra att jag lyckades

ta itu med saker som jag inte orkat ta i tag med på flera

månader. Det blev jag väldigt glad av!

Hon som höll i samtalsgruppen den gången var lugn,
förstående och skapade harmoni i gruppen.

Behövde få komma igen. Känna mig som en välmående
 människa igen och börja vara glad igen.

Veckan efter katastrof! Fel terapeut denna gång.
Behövde ett vänligt och lyssnande öra.

Behövde mötas av ett lugn och en förståelse för

vad jag hade upplevt men möttes av ... hittar inte ord.

Berättade om min mardröm där jag återupplevde
ett av strypförsöken. 
Hennes råd var att jag skulle
köpa en drömtydningsbok eller kontakta någon
som hette "Solöga"!

Hur man som samtalsledare i det läget kan
föreslå en sådan sak är för mig riktigt, riktigt
oproffsigt!

Hade ingen lust att gå tillbaka igen
eftersom jag mådde väldigt dåligt efteråt.
Varje gång.
Trots flera försök fungerade det inte.

Efteråt upplever jag att det fick mig att må sämre.

Faktiskt mycket mycket sämre.

Jag skulle aldrig gå tillbaka till samma person igen.
Ångrar att jag överhuvudtaget sa ett ord till henne.
 

Som tur är fanns det många som sa åt mig att jag måste
få ta allt i min egen takt nu.
Som förstår hur skör jag är nu
och hur förtvivlad jag är i den här situationen.

Även om det inte syns utåt alla gånger.

När jag mår så här dåligt blir de här brevhögarna bara
mer viktiga. Breven från Anders. Som hör av sig till mig
varje dag mitt i allt elände och som jag alltid kunnat prata
med om allt. Jag om någon vet vad han har gjort och bara
jag vet när jag är redo att prata om MISSHANDELN. Bara
Anders och jag vet vad som ledde fram till den och jag ville
prata om det. Behövde ge utlopp för vad som tyngt mig
så förtvivlat mycket och så länge nu.

Ville hämta styrka för vägen mot ett större välbefinnande.
Gruppterapin blev ett steg i rätt riktning  just då - 
förra veckan. Vänligt och lugnt bemötande.
Önskar att just denna person hållit i det varje vecka.

Det blev en livlina, en flytväst, ett sätt att hålla huvudet
ovanför vattenytan och tanka mig med positiv förståelse
och gemenskap mitt i det svåra vi går igenom allihop.

Önskar det hade fortsatt så.
Iallafall ett litet tag till...

Kram Sussie.