Hej igen! Jag såg månen skymta bakom gardinen
och tänkte att kanske det kan bli något bra foto av den.
Så här blev det. Jag hann ta några foton innan den försvann
in bakom molnen.
Mitt nya år enligt almanackan börjar
samma vecka som 1 april varje år.
Det har blivit så eftersom jag beställer
"Min personliga almanacka" varje år och den första,
som jag började med år 2023, gick från april till mars.
Och så har det fortsatt.
 |
| Min nya almanacka överst. De gamla under... |
Jag designar den själv och väljer A4 format för det känns för
litet med A5 nu när synen inte är den bästa längre.
För även om jag sätter på glasögonen vill jag inte ha det för
"Puttenuttigt".
Framsidan i år fick bli från ett blomsterfotojag tagit
ett tidigare år. Likaså baksidan.
Sidorna nedanför är de första jag gjorde 2023 och dem jag
fortfarande tycker bäst om.
All kreativ verksamhet fungerar som en slags terapi,
eller mindfullness typ, som gör mig lugn och mer fokuserad.
Så att dekorera gör planerandet lite roligare...
Så allt börjar om för mig nu.
Mina morgonsidor - och min dagbok -
fast den senare är mer en inspirationsbok som jag
klipper och klistrar i. Om allt och inget.
Vilka böcker jag vill läsa tex.
Fast just nu lyssnar jag bara på ljudböcker
eftersom jag fortfarande är för stressadefter allt som hänt
de senaste åren.
Alex Schulmans bok"Bränn alla mina brev"
är det jag lyssnar på just nu. Den är väldigt
medryckande och rörande från första stund.
Man vill bara fortsätta att lyssna. Som det ska vara.
Och han läser upp dem själv.
Den har gett mig mersmak så nästa bok på tur är hans bok
"Skyndadig att älska"
I den första boken går han tillbaka till sin mammas liv
och släkthistoria och vill genom det försöka förstå henne
och sin egen relation till henne på djupet. Och också
sig själv och varför han blivit som han blivit. Som man,
äkta make, vän och pappa.
Den andra boken är om hans far. Och relationen till denne
som var många år äldre än hans mamma. En gammal pappa.
Två helt olika relationer med helt olika påverkan.
Jag tycker om böcker där man djupdyker i psyket och
själen i oss alla. Och vår historia.
Medmänskliga berättelser
om det som gör oss till dem vi är och har blivit.
Just nu håller jag på med en riktig vårstädning
här hemma. Det har varit så stökigt och skitigt
rent ut sagt. Och jag behöver ju en NYSTART
så jag "kaklade" om hemma i köket.
Med kakeldekor som jag velat sätta upp ett
bra tag nu och haft liggande i lådan.
Tyvärr hade några dekorer försvunnit, eller om jag räknat fel,
men nya är på väg... Som tur är fanns de kvar att köpa
i ett litet 10-pack. Så snart är det klart!
Det känner jag mig faktiskt värd och det gör mig glad.
Jag älskar mönstret på mitt "nya kakel" !
För jag skrev ju hur glad jag var att kunna röra mig lättare.
Det varade bara någon dag.
Sen ramlade jag. Igen.
Det var en av de sista riktiga vinterdagarna och jag tänkte
passa på att fotografera lite hann ta lite fina bilder.
Här utanför Smedjebackens bibliotek.
Det var när jag stod på på parkeringen utanför
vårt hus som det small till!
För det var så det kändes.
Anders som gick framför mig sa att
"akta dig för här framme är det halt".
Jag ställde mig och riktade mobilen upp mot skyn
för lite foton på månen.
Och sen var det så att båda fötterna gled bakåt, som från
en liten skidbacke fast baklänges, samtidigt och jag föll
HÅRT och SNABBT som att slå igen en bok. Hårt!
Raklång med armarna rakt uppåt i landade jag stenhårt
på min mage. Jag är glad att jag inte slog i ansiktet rakt ner
och att jag hann kasta iväg min nya mobil. Den klarade
sig men kameralinsen var blöt i några dagar.
Tyvärr blev jag mörbultad, men inte skadad, och jag flög upp
lika snabbt som jag legat där.
Jag var skakad länge efteråt för det var som att en stor hand
slog omkull mig. För det var med sån kraft!
Jag blev så ledsen och besviken och det triggade igång mitt
diskbråck och min Ischias rejält. Magen var öm i flera veckor
men inget verkade vara fel så det var bara att vänta på att
ryggen och benen blev bättre igen.
Inte blev måendet bättre av världsläget. Det är hemskt med alla
krig som det inte skrivs så mycket om här i Sverige. Man känner
en vanmakt och jag kan inte för en sekund förstå hur man
kan tro, efter alla tusentals år vi människor levt på Jorden,
att bomber och missiler ska lösa några problem.
Vi är ALLA människor och bör sluta kategorisera oss i
VI och DOM. ALLA är Guds barn - oavsett religion,
tradition och nationalitet.
Avstånd mellan oss gör bara allt värre.
Och det var nog INTE Guds tanke med JORDEN.
Här iallafall lite bilder från fredagen den 20 mars.
Och nu är jag på benen igen
Ha det så bra!
Kram Sussie
