Så vacker hösten är...

Trots att det är regn och rusk ute så är det ju faktiskt väldigt

vackert med hösten. Det kan man ju inte ha några invändningar

mot. Eller hur?

De blöta löven har sin egen skönhet. Tänk vad tråkigt det vore

om alla årstider bara försvann... Det gör mig lite orolig att 

vintern kommer allt senare och knappt alls. Och just nu har vi

hela 12 plusgrader C och det känns inte riktigt normalt för att

vara november tycker jag.

Här ett par foton jag tog när jag promenerade förbi Ludvika

Eleonora kyrka och kyrkogården där. 

Det får symbolisera att vi just haft Allhelgonahelg i Sverige.

Och att naturen går in i en slags vila för att åter blomma upp

i vår. 

Just här bakom kyrkan finns det många väldigt fina 

promenadstråk och en och annan park som jag ska ta lite fler

foton från. Och hamnen nere vid Väsman...

 

Visst har även denna tid sin egen skönhet bara man tar sig tid

att se sig omkring.

Läste nyss i tidningen att det väntas komma en stark solstorm nu under

natten mellan torsdag och fredag. Och man vet inte riktigt än om det

kommer att ha någon direkt effekt på tekniken och jordens atmosfär.

Vi får se. Jag tycker sådant är intressant... 

Norrsken väntas iallafall. Tur för dom som har klart väder!

Håll utkik!

Ha det så bra!

Kram Sussie

Jag älskar den...

Den här tavlan har jag köpt och har på en framträdande plats i

hyllan här i vardagsrummet för den får mig att känna mig lycklig 

varje gång jag tittar på den. För mig är den en symbol för frihet.

Färgerna är så varma och energiska. Som en inre eld och glöd

som inte går att släcka. Livsenergi. Glädje. 

Viljan att röra sig framåt och inte låta sig kuvas. Någonsin.

Mitt liv har stått stilla så länge så den symboliserar för

mig en inre Pånyttfödelse. Att känna sig levande igen.

Jag helt enkelt älskar den här tavlan!

 

Jag har influensa men är på väg men är på väg att må bättre. 

Det var inte så kul  med huvudvärken och magsjukan just när 

jag hade planerat att gå ut och fota. Men det kommer. 

Anders var här nu under kvällen och lagade till en god Finsk

korvsoppa. Enligt mina instruktioner och han gjorde det bra.

Den blev så god att vi tog två skålar var.

Jag är glad att vi är vänner och att vi hjälper varandra.

Inombords mår jag väldigt bra så går kväll satt jag i soffan 

och  färglade lite. Det är så rogivande och meditativt.

Och det var så länge sedan sist. Jag har längtat så efter att vara

kreativ igen! Snart hoppas jag komma med lite material

till min andra blogg. 

Så dessa foton får bli

MITT MAGISKA ÖGONBLICK 

Och det här är musiken jag har på nu när jag sitter här

med min målarbok för vuxna.

Hanna Karlzons Guldkorn.

Ha det så mysigt Ni kan nu i höstmörkret!

KRAM SUSSIE 

Norrsken på himlen NU!

Det har varit en tuff tid. 

Beslutet att lämna relationen har vuxit fram långsamt, 

som en insikt som inte längre gick att ignorera. 

Jag började förändras på ett sätt som inte längre kändes som jag. 

Att vara ständigt vara arg, tappa glädjen, bara räkna dagarna

och inte leva dem var en sorg jag inte kunde acceptera.

 Att helt förlora mig själv.

Jag vill inte skriva något som sårar Anders. 

Han har varit viktig för mig, och är fortfarande, 

och vår relation har sin egen magi. 

Men det är också sant att jag behöver välja mig själv. 

Den största förändringen nu är inte känslomässig - 

den har redan skett. 

Det svåraste jobbet är att komma tillbaka kroppsligen. 

Att hitta tillbaka till min rytm, få tillbaka en del av min

energi och min närvaro i kroppen.

När vi var isär första gången, 2018–2019, t

trodde jag att jag aldrig skulle överleva. Smärtan var för djup.

Denna gång är känslan annorlunda. Jag känner en stilla styrka. 

Just för att jag faktiskt överlevde, jag klarade det.

Någon jag känner sa att jag ska gå ut varje dag och dessutom 

blogga och publicera minst ett foto varje dag från promenaden.

Och det tar jag till mig.

JUST NU FOTO FRÅN FÖNSTRET! 

NORRSKEN. 

Tyvärr är min mobilkamera inte bra på nattfotografering.

Så ikväll börjar jag med mina dagliga

  Magiska ögonblick—foton 

som fångar små stunder av ljus i vardagen. 

För att komma ihåg dem efteråt.  

Jag är jätteglad för alla som besöker min blogg såklart, 

men jag skriver också för att kunna läsa efteråt.

Och för att jag tycker det är kul att blogga. 

Hoppas att fler får lusten att börja blogga igen.

GODNATT! 🧸 

Helg här hos mig...

Igår morse var jag uppe tidigt igen. 

Katten väcker mig ofta och ser till att få sin frukost. 

Det kan göra mig rätt irriterad! Minst sagt. Gillar inte morgnar.

Eller rättare sagt:  jag hatar att gå upp tidigt efter alla morgnar då 

klev upp tidigt för att ta mig till olika jobb runt om i Stor-Stockholm.

Och ibland flyger jag upp vresig och sur och muttrar något om att

han inte behöver vara så envis och tjata så förbaskat!

Han ger sig inte heller fast han är väluppfostrad och tyst på natten.

"Du ska få mat!" svarar/vrålar jag. Ofta lite väl högljudd jag också.

Vi är inte alltid bästisar på morgonen. För min käre Tarzan

kan tycka att klockan 4 eller 5 är en utmärkt tid att gå upp.

Det tycker inte jag!

Jag brukar mer eller mindre ramla ner i sängen igen efter att

han fått gå ut på balkongen en stund. Han vill ha sin "Morgonluft"!

Men igår stannade jag uppe.

För det var så fin himmel på gång såg jag när

jag tittade ut genom fönstret. 

Ett riktigt neonskimrande ljus i cerise och lila nyanser.

Synd att min kamera inte kunde skildra det ordentligt.

Eller min mobil rättare sagt.

Efter någon timme hade ett ljust rosa sken spridit sig över hela 

himlen och allt kändes mjukt och såg så vackert ut mot de fina

färggranna höstlöven på träden på vår gata.

För att vara rättvis mot Tarzan så brukar han efter sin frukost-

och morgonrutin lägga sig på soffan och vänta snällt tills jag vaknar 

igen. 

Här ligger han ovanpå sin koja som jag brukar göra åt honom

på kvällen innan jag går och lägger mig.

Jag vet inte om det är en speciell grej som Bengalkatter gör.

Men han vill alltid ha en massa kojor överallt som han kan ligga

och titta ut från. Eller så är det bara just Tarzans egenhet.

När en granne var kattvakt några dagar så berättade han att Tarzan

hade bökat runt i hans soffa och flyttat runt soffkuddarna och helt

enkelt byggt sig ett litet fort! Han tyckte det var lite lustigt.

I morse tittade jag på mina stackars blommor i sovrummet

och insåg att det är dags att plantera om dem. Det har jag

visserligen vetat om ett bra tag men skjuter det hela tiden

framför mig...

Flera av dem ser ju bara ut som en lång stång!

Eller stjälk kanske det heter? Whatever, de måste antingen

klippas ned eller få större krukor. En av dem har ju faktiskt en

ny liten palm på gång. Så dött har dom iallafall inte gjort...

Jag försöker komma ifatt här hemma. Men det tar tid. Alldeles

för lång tid egentligen. Men jag försöker vara snäll mot mig själv

nu och ta tag i saker sakta men säkert istället för att förebrå mig

själv för att jag inte orkat göra det under de turbulenta år som 

varit. Jag tog slut helt enkelt. Totalt.

Och min värk gör det inte bättre. För det gör nästan 

outhärdligt ont i knät och ländryggen om jag är igång

och vattnar blommor och typ lagar mat. Efter en stund

blir jag tvungen att ge upp. Då kan det kännas hopplöst.

Igår kväll blev jag bjuden på köttbullar hemma hos Anders.

Och det var så gott!  Han vet att jag älskar hans hemlagade 

köttbullar. För det är han iallafall duktig på. 

Man skulle nästan kunna tro att han gör sig till och fjäskar

lite nu när vi inte behöver vara under samma tak längre.

Så igår hade vi liten lördag hos honom, fast det var fredag, och

tittade först på "Spelet" och sedan på två långfilmer som vi

hittade på SVT Play.

Båda var riktigt bra. Den ena filmen hette "UFO Sweden" och den

andra en film som hette "The Zone of Interest". 

Den sistnämnda filmen var helt ofattbart makaber. 

Men en sann historia från Förintelsen.

Om hur Rudolf Höss bodde med sin familj på andra sidan murarna

i Auschwits som om ingenting pågick på den andra sidan...

De hörde skott, desperata och gälla skrik men det var som om

de inte hörde ändå. Eller såg röken ur skorstenarna där de brände

liken de hade gasat ihjäl. Det hade blivit normalt. 

På slutet fick man se alla högar av skor, resväskor, ytterplagg

och barns leksaker som tyskarna sparat av skäl som ingen kan

förstå. Men tur kanske ändå. För då vet vi vad som hände.

Man fick se ugnarna och gaskamrarna. 

På slutet av filmen fick man även se de som städar och håller 

rent i det som finns kvar av Auschwitz och guidar och berättar

om det som hänt där. De måste ha ett psyke som ingen annan.

Jag vet inte om jag skulle klara av att vistas i den miljön.

Men de vet ju om att de gör ett viktigt jobb som hedrar alla dem

som fått sätta livet till och vars historia måste berättas.

Vi får inte glömma!

Men heller inte göra om...

Det är svårt att förstå att ett folk som varit så utsatta själva

nu utsätter ett annat folk för folkmord... 

Hur de talar om att helt utplåna ett annat folk från jordens yta! 

Helt sjukt! Människor är galna som inte lär sig något av 

historien. Att förinta varandra kommer aldrig att lösa

några problem. 

Vi har bara ett hem allihop: PLANETEN JORDEN.

Här ska vi bo tillsammans. Det är min enda religion.

Här sitter jag vid min laptop och tänker att jag ska försöka

städa lite idag. Det ligger kartonger här och där som jag

ska kolla igenom och sortera ut vad jag ska behålla och

vad Anders kan ta ner till sig. En del ska kastas såklart.

Det ska bli så skönt när det väl är klart!

Ha en fin lördag!

Kram Sussie

Gott grönt!

En del av innehållet i påsarna med grönt som jag köpte 
så billigt i måndags morse var 2 stora påsar med färsk grönkål. 

Det blir alldeles utmärkt i soppor av olika slag. 

Som denna med små potatisar, lök, vitlök och buljong på svamp. 

I vanliga fall brukar jag ha grädde i men det hade jag inte hemma. 

Så det fick bli kokosmjölk istället. 

Och det blev precis lika gott! 

Jag serverade det med frön med chili och tomatsmak.

Anders surplade glatt i sig en tallrik när han tittade in igår kväll. 
"Klart godkänd" löd omdömet. 

Vi fortsätter som sagt som vänner. 

Och när Anders gick ner till sig fick han med sig 4 kg morötter. 
Att hacka i småbitar, stavar och slantar för att sedan 

lägga dem i pytsar. 

Och förvara dem i sin frys så att jag kan hämta när jag behöver dem. 

Min frys är nästan  full nu. 

Han är min bäste vän. 
Hur många kan säga det om sitt ex? 

Vissa saker kan jag inte stå ut med, inte han heller kanske, 

och då är det så bra att säga "OKEY, stick ner till dig!".   

Faktum är att vi kommer mycket bättre överens nu. 

Och så har vi inrättat en tradition. 

På lördagar kommer jag ner till honom 

och då äter vi först något gott. 

Som Anders lagar till. 

Sen tittar vi på "Spelet" som ju blivit så populärt på TV 
är i Sverige. Vi kopplar in oss via internet och kollar på

SVT Play.

Och fikar. Med något gott till. 

Han hade köpt nötcreme som jag älskar. 

En alldeles egen kaffekopp har jag fått. 
Med en text av Oscar Wilde som jag tyvärr har glömt för tillfället. 

Ser ni Anders nya grannar? 

De studerade oss mycket noga...  "Vilka är det där?" 
såg de ut att undra. Vi undrade detsamma... 

Kul med katter som grannar!

Ha en härlig dag!

Kram Sussie

Musiken väckte känslan av frihet till liv...

Stockholm, Globen, 28 november 1993.

Det var en kväll som glimmade av något mer än bara musik. 
Globen reste sig som en lysande kupol, fylld av förväntan. 
Jag hade fått biljetterna till konserten av min mamma—
en gåva, ett minne som jag minns och bär med känslan av kärlek.

Hon i sin tur hade fått biljetterna av hans turnegäng när

de anlände med Viking Line till Stockholm från Helsingfors,

med sina långtradare,  där de haft konsert innan. 

 När Eros Ramazzotti steg upp på scenen, 

var det som om hela rummet andades i takt med hans röst. 

Folk stod upp, sjöng med, även jag, ibland rätt, ibland fel—

men det spelade ingen roll. Det var hjärtat som sjöng. 

Stämningen var på topp! Varm, öppen, nästan helig.

Jag minns hur jag stod där, 

omgiven av främlingar som kändes som vänner för en kväll. 

Hans musik byggde broar mellan oss för en stund. 

Precis som musik ska göra. 

Och jag kommer ihåg att jag kände mig så levande och fri. 

Det var så upplyftande och den känslan satt i länge efteråt.

Precis som här om natten när jag stod på balkongen 

och tittade ut i höstnatten.

I detta ögonblick visste att jag hade gjort rätt. 

Bodelningen var inte bara ett juridiskt steg, det var ett själsligt. 

Jag är evigt tacksam för den hjälp jag fick att ta det steget. 

Det var som att en ny ton började ljuda i mitt liv—

en som jag själv har valt. En ton av livsglädje, tacksamhet och mod.

Magnifikt foto från 16 augusti 2025 - samma dag vi flyttade isär.

Italien 1985

Det var sent, kanske efter midnatt. Jag var i Lido di Jesolo,

en badort strax utanför Venedig, och vi var på en nattklubb.

Discoljusen dansade över väggarna, musiken pulserade, 

och jag var där ung och levande, mitt i en italiensk sommarnatt. 

En ung italienare, som just hade sjungit uppe på scenen, 

kom och satte sig bredvid mig. Vi pratade om jag vet inte vad. 

Men jag kommer ihåg att han sa att han var i Venice tillfälligt, 

och jag, i min svenska förvirring, likt en riktigt bimbo,

undrade var det låg! Så korkat! 

Vi var ju där. I Venezia, alltså Venice på engelska, men jag kopplade

inte alls. Kanske hade jag, den snart 19-åriga Sussie,  fått i mig

en och annan drink för mycket där i värmen.  

Han gick efter en stund. Helt förståeligt.

Och jag bar med mig ett ögonblick som först kändes som ingenting, 

jag hade ju inte en aning om vem han var.

Det var Eros Ramazzotti.

Jag kommer ihåg att jag tänkte att det kanske inte var sant

när han sa att han hette Eros. Det var ju typ romantikens och

erotikens Gud på romartiden. Förförelsemetod tänkte jag nog.

När jag stod och tittade upp mot stjärnhimlen, kom allt tillbaka.

 Jag hittade den här musiken på YouTube av en slump 

och jag kände sådan tacksamhet och känsla av frid. 

Jag visste till hundra procent att nu har jag valt mig själv. 

Ha en fin dag och kväll!

Kram Sussie