Jag måste få skriva av mig lite gnäll idag...
För det är ju ingen idé att ha en blogg om jag inte skriver ärligt i den...
Hur sjutton ska man få sjukvården att förstå att någonting är fel med min kropp?
Att jag så fort jag simmat flera dagar i rad eller tränat på gymmet riktigt duktigt
så ökar jag i vikt flera kilo. Det verkar som att jag lagrar massor av vätska
i kroppen som inte ens mina vätskedrivande tabletter vill få ut...
Magen svullnar upp som en ballong och jag överdriver inte när jag säger
att jag ser ut att vara gravid i nionde månaden. Stenhård stor mage!
Midjemåttet är 131 cm. Till mina 161 cm. Snart rullar jag fram.
Inte alls så roligt som det låter!
Jag ökade till katastrofala 115,4 kg i samband med simningen.
Jag gör allt jag kan för att äta nyttigt.
Men min kropp vill inte vara med på detta med att gå ned i vikt.
Jag cyklar och simmar efter bästa förmåga trots att jag har nästan
olidliga smärtor.
Åndå händer detta. Varje gång!
Jag går till vårdcentralen och de ger mig samma info varje gång:
Susan, det finns något som heter Viktväktarna och de har fina kokböcker mm.
JAG VET DET! Jag säger ju det. Men ändå hör man det inte.
Det verkar som att man tror att jag är en idiot rent ut sagt.
F-n ,jag har hella hyllan här hemma full med Viktväktarnas kokböcker,
Stephan Rössners kokböcker, hela VV´s pointspärm, Laga Lätt som jag
prenumererat på sen starten, hela LevBättre-serien mm
Och jag lagar maten efter deras recept.
Till sist orkar man inte utan man sitter där och ser dum ut och nickar
snällt och säger: jaha, vad bra... ska prova det... och bla bla...
Det jag försöker säga når ju ändå inte fram.
Är man tjock är man korkad verkar de flesta tycka.
Fast egentligen kan man ju undra vem som är korkad..?
Den som inte förstår vad jag säger eller jag?
 |
| Sally suktar efter något grönt att äta... "Mums, vad goda blommorna ser ut!" |
Jag börjar bli desperat rent ut sagt.
Eller rättare sagt: Jag är jättedesperat!
För går jag inte ned i vikt hägrar en överviktsoperation.
En gastric-by-pass. Dvs att man stympar min kropp för resten av mitt liv så att jag
ska bli smal och duga i samhällets ögon. Vi som lider av övervikt är den
enda gruppen i samhället som det är okey att diskriminera, skratta åt,
spotta på, kränka helt öppet och ohämmat överallt och rent av idiotförklara.
Ok, det finns dom som äter sig till sin övervikt genom att dagligen
konsumera pizza, hamburgare, massor av godis mm
Men alla gör inte det!
Jag själv har bantat sönder min kropp. Jag började banta när jag vägde 79 kg.
Då gick jag med för första gången i Viktväktarna. Det var 35 kg sen...
Om jag bara insett då hur smal jag redan var!
Det tyckte jag inte då men nu har jag ju något att jämföra med.
Lyckan vore att nå ner till samma vikt igen!
Jag vill dit! Helst utan operation!
Men då måste man ju lyssna på mig när jag säger att något felar.
Man måste ta prover och kolla vad problemet är.
Varför svullnar jag bara upp mer och mer? Varför ökar midjemåttet?
Varför kissar jag knappt något alls längre trots tabletter?
En operation är inte riskfri. Man kan få massor av komplikationer.
Man kan tom dö av den. Är det något fel på ens kropp bör man ju
kolla det innan. Eller hur?
Och en operation kan aldrig göras ogjord. Man kan aldrig mer
äta normala portioner av god och näringsrik mat.
JAG VILL VERKLIGEN GÅ NED I VIKT SKA NI VETA!
Hälsovinsterna är så stora.
Jag vill bli piggare, ha mindre smärtor i lederna, riskera mindre
problem med hjärtat osv...
Jag skulle på alla sätt få en större livskvalitet av att väga mindre.
Och jag skulle få ett mycket bättre bemötande av samhället.
Jag vet det, för jag har varit smal.
Och jag vill nå dit utan operation.
Men hur? På torsdag, dvs imorgon, skriver jag in mig på Viktväktarna
här i Smedjebacken. Hjälper inte det har jag iallafall svart på vitt att jag
försöker. Och jag kommer att följa programmet till punkt och pricka.
Och nästa torsdag har jag tid hos en läkare på Skönvikt,
som ska utreda mig inför en eventuell gastric-by-pass.
Då hoppas jag att man kollar hjärtat, buken mm jättenoga med röntgen.
Det är allt jag begär.
Att jag äntligen blir ordentligt undersökt och att viktiga blodprover mm tas.
Och att jag ska få ordning på vikten en gång för alla.
För Ni ska veta att under alla år jag gått och klagat på min buk
har inte läkaren ens känt på den enda gång. Inte undersökt.
Bara suttit där bakom sin dataskärm.
Det kan ju vara farligt att ta en i tjockis verkar han tro...
Den som ohämmat äter massor av godis, chips och glass hemma hos oss
är min gubbe. Och han går inte upp i vikt alls.
Livet är orättvist eller hur?
Jag ska förbjuda honom att handla sånt i vår matbutik för
troligen tror man att det är jag som äter hans stora lösgodispåsar mm..
Och en sak har jag lovat mig själv. När jag har blivit smal ska jag aldrig
glömma hur livet som överviktig var. Jag ska alltid bemöta en tjock
människa på ett schysst sätt. För jag vet hur det känns nu.
När jag stod där som ung tjej på 48 kg och klämde på min mage
och klagade på hur stor den var hade jag inte en susning om vad
övervikt överhuvudtaget var...
Och jag var en mycket olyckligare människa då än jag varit som rundare.
Det trodde Ni inte eller hur?
Förutom att berätta att min kamera blev stulen i förrgår utanför Coop,
jag hade glömt den i cykelkorgen då vi skulle handla, så har jag gnällt
klart för denna gången!
Det var meningen att bloggen skulle handla om positiv energi.
Något jag alltid varit full av men som på sistone sinat rejält pga
att min dotter blev så otroligt sjuk. Hon är kvar på Nacka sjukhus
fortfarande. Tyvärr.
Och jag känner mig för första gången i mitt liv riktigt bitter.
Jag är trött på att vara så trött. På att inte gå ner i vikt.
På att ha ONT.
Men jag ska tillbaka dit!
Till mitt positiva starka jag.
Till tjejen som log och var glad och reste sig upp efter alla smällar.
Anders tror att det bara är så att allt måste ut nu som jag
gått och burit på och att det blir bra sen. Jag hoppas han har rätt :)
Nu åker jag och simmar och hoppas Ni får en riktigt
solig och fin dag! Här skiner solen från en klarblå himmel! :)
KRAM Sussie
