Är det mig det är fel på?
En del är fullkomligt lyckliga hela livet i sitt lilla hörn
av soffan. Jag är inte sån. Jag är en rastlös själ. Och just nu känns
det som att livet har stannat av. Som att jag kvävs här hemma. Måste få luft.
Jag kan känna mig som en exploderande bomb som man försöker
trycka in i en liten burk!
Något överdrivet förstås. Men Ni kanske förstår känslan?
Eller är det bara jag?
Jag kan känna mig som en exploderande bomb som man försöker
trycka in i en liten burk!
Något överdrivet förstås. Men Ni kanske förstår känslan?
Eller är det bara jag?
Gubben min är min bäste vän men ändå är vi så olika i grunden.
Och det är jobbigt att alltid vara den som ser till att vi inte sitter i varsitt
hörn här hemma hela livet och ugglar...
Samtidigt är han stabil som ett berg och står ut med mitt humör.
Och säger att han skulle bli uttråkad till döds av någon annan.
Och det är jobbigt att alltid vara den som ser till att vi inte sitter i varsitt
hörn här hemma hela livet och ugglar...
Samtidigt är han stabil som ett berg och står ut med mitt humör.
Och säger att han skulle bli uttråkad till döds av någon annan.
Jag tror inte att svaret bara är så enkelt som att vi har helt olika
bakgrund och uppväxt, och att jag är från stan och han från landet.
Jag vill ut och resa också känner jag! NU.
Äsch, jag får nog börja göra av med lite rastlöshet på gymmet igen.
Till att börja med.
Bara kroppen orkar med det.
Och bäst att jag påpekar att han vet allt jag skriver och vi är båda
överens om att jag får skriva fritt på min blogg. Inget skitsnack
bakom ryggen med andra ord.
Ha en mysig helg!
Kram Sussie
Kram Sussie