Relationer, gammal vänskap... Jobbig tid.

Jag har varit väldigt deprimerad sista månaderna.

Saker här hemma och i livet i stort har kulminerat och jag

har helt enkelt undrat om jag överhuvudtaget ska hitta

någon livslust igen... Allt har känts som skit rent ut sagt.

DYNGA! Vilken passande bild till denna text. Tagen vid stallet.

Hittade liksom ingen väg ut ur de mörka tankarna och

känslorna. All optimism opch livskraft har varit som

bortblåst. Musten gick ur mig. Satt och grinade mest

hela dagarna ledsen för allt. Minsta lilla. Utmattad.

Förhållandet blev lidande. På riktigt verkligen.

Vi har aldrig varit så elaka mot varandra som nu.

Tills vi insåg att vi tar kål på varandra om det 

ska fortsätta så här. KRIS. Kalabalik. 

Om och om igen...

 

Vädret gjorde ju inte det hela bättre. Orkade ingenting.

Ville ingenting heller. Eller jo, innerst inne ville jag ju

massor. Men inget blev av. Misslyckande. Mer depp!

Vi gick på bioklubben några gånger under våren. 

Sittande ett par platser ifrån varandra. Något vi aldrig

någonsin gjort förut. Alltid har vi gjort saker tillsammans,

suttit nära och tyckt att det var kul. Inte nu.

Det kändes som att allt var trasigt. Jag var trasig.

Gubben blev trasig. Allt hade liksom ingen mening

mer. Hur gärna jag än ville vara glad kunde jag

inte vara det mer än korta stunder.

För oss här hemma var det som att gå på glas. Hur man än

gjorde,  vad man än sa blev det bara fel. Totalt fel.

Ständiga gräl. Utbrott och tårar. Meningslöst.

Så kändes det .

Bild från Kupolen Borlänge. Varför gör folk så här?

Mitt i allt elände ringde en gammal kompis. Jättekul!

Först. Pratade om våra barn, fick höra att jag varit en fin

vän, undrade hur det var med henne... Ja sånt som man

pratar med varandra om helt plötsligt efter typ 20 år.

Jag vet att jag inte orkat hålla kontakten. Vi levde olika liv.

Men som två vuxna, förhoppningsvis klokare kvinnor så

skulle vi ju kunna återuppta kontakten? 

Men efter ett tag... Hon var rejält på kanelen. Pratade om

sina problem. Ja, så är ju våra liv. Vi går alla igenom svåra

och hemska saker. Jag berättade väl också lite om mina

problem. Men hoppades att vi iallafall kunde hålla god ton

efter så många år. Vara schyssta. Börja på ny kula.

Sen kom det. Jag var tydligen inte så fin trots allt. Hemsk.

Alkoholister är bra på att tycka synd om sig själva.

Speciellt när de är onyktra. Själva är de felfria. 

Alternativt uslast på jorden. Det får säga vad de vill.

Men vi andra ska veta hut...

Du har rätt. Inte alls lika smal och snygg. Det har

gått 30 år ju! Jag är 50 år nu. Ser du likadan ut som 

när vi var 20? Jag lever, min dotter tycker att jag

är fin, min sambo tycker det och han låter hälsa

att ingenting du säger kan ändra på det.

Ja, hade kunnat säga ett och annat jag med. Men valde

att låta bli. "Jag skulle aldrig ringa upp dig och säga de

saker du säger" ville jag säga. Men lät bli. För efter

20 år har man ingen aning om vad den andra går 

igenom just då och vet inte om personen klarar att

höra "alla sanningar"... ? Och jag ville inte såra dig.

Men nu vill jag säga. Om hon läser. Du ringde vid fel

tillfälle. Jag höll masken men mådde redan fruktansvärt

dåligt. Efter ditt samtal ville jag bara dö. Varför resa sig

upp igen om ingen vill det... Jag är inte alkoholist som

du men även vi som inte är det är människor med känslor.

Och gubben stod bredvid och som du vet pratade vi

i högtalartelefonen. Det är du som har problem.

Ta itu med dem. För dina barn skull.

Och din egen.

Du har insikten att du är alkoholist. 

Det är ett första steg. Du sa det själv.

Och kan visst sluta. Om du verkligen vill...

 

Tur att jag har Anders. Och min dotter.

De sa att jag inte ska lyssna på dig.

Men det betyder inte att jag inte blev ledsen.

Nu fick du en bild till på mig Mikaela!

Tack för att du peppar din Mamma.

Jag älskar dig.

Till Er som väntar på brev från mig kan jag bara säga:

det är på gång!  Jag har ryckt upp mig och snart kommer

det något i Er brevlåda. 

Titta, vilken fin kattkille!

Han ger oss nytt hopp. Jag har längtat så länge efter

en ny katt. Detta är Tarzan, min fyrbente älskling!

Han är en raskatt. En Bengal. En oväntad dröm som

gick i uppfyllelse. Tack!

Och det ska bli så kul när han flyttar in hos oss

i Midsommarhelgen.

Idag är det sol och varmt! Äntligen 25 C plus!

Hoppas att Ni njuter lika mycket som jag.

Kram Sussie