En tripp till Falun.

Börjar väl med att skriva att jag som lovat mig själv att jag

inte skulle skriva något negativt om det som har varit ändrat

mig i morse. För det vore ju konstigt om jag aldrig skulle 

yttra ett ont ord om en människa som gjort mig så illa?

Man är ju inte mer än människa när det kommer till kritan.

Och avskyn, besvikelsen och allt annat man känner i denna

situation måste få sitt utlopp. Kan inte fortsätta att stoppa

huvudet i sanden hela mitt liv och låtsas att allt är ok.

För det är det inte.

Jag fungerar inte så. Nu är det som det är. Livet.

Jag har min historia att berätta och det tänker jag göra. 

Rakt upp och ner. Helt utan krusiduller. 

Att gå igenom en rättegång mot den man som man en 

gång har älskat, och fortfarande gör, är ingen rolig sak.

Jag må vara trögstartad och alldeles, alldeles för snäll

men en total idiot är jag inte. Tålamod är vad det heter. 

Det jag bestått av på tok för länge. Och nästan blind tro...

Jag har väntat och velat se om en människa kan ta sitt

förnuft till fånga och ändra sig innan allt rasar.

Som sambo får man ju se så många sidor av sin partner.

Sidor inte andra får se. Sårbarhet. Sorg. Man får veta 

hur han tänkte som barn och allt annat Ni vet. Och det

gjorde i mitt fall att jag stannade kvar.  Av medkänsla.

Kärlek. Till den människa han var/är... Innan våldet.

Nu i veckan åkte jag upp till Falun med lite kläder åt honom.

Något måste han ju ha på sig tänkte jag, när jag fick frågan

om jag kunde tänka mig att åka till häktet och lämna det. 

 Då hade jag ju något att göra också och slapp sitta här och

tänka på allt elände som varit.

Något ont har jag aldrig velat honom. Och det är inte en lätt

sak att glömma 13 år hur som helst. Stänga av alla känslor.

Det går inte. Jag är bara inte beredd att dö för hans skull. 

Mitt liv är mer värt än så.

  

När jag ändå var i Falun passade jag på att gå till biblioteket

där och fixa med lite kopior och annat som jag behövde.

Det var mycket folk där. Nästan så att jag fick lite känslan

av Sickla och Dieselverkstan. Men bara nästan. Där är det

mestadels fullpackat. Längtar tillbaka till Kulturhuset och till 

Dieselverkstan. Ställen vi brukade hänga på. Läsa, lyssna på

musik eller låna dator. Och bara titta på folk!

Men här lite bilder från en dag i somras då Anders och jag

var på Stadsbiblioteket i Falun. Då var det definitivt inte

alls mycket folk där. Men berodde nog på att det var mitt 

under semestertider. 

Livet på landet är en annan värld än den jag kommer ifrån. 

Stockholm. Och i ett läge som detta längtar jag tillbaka.

Några nyare bilder tog jag inte. Men som sagt. Nu i veckan

var det mycket mer folk. Och det finns ett litet fik därinne

precis som på ställena i Stockholm. 

Denne lille krabat är alldeles förvirrad! Han förstår inte vart

husse har tagit vägen. Han sover på hans kudde nu varje natt

och ligger där och tittar på mig. Men vad gör man?

Maten är fortfarande ett jobbigt kapitel. Samma gamla

vanliga enkla tonfiskröra. Med potatis denna gång.

Och idag snabbris med en burk köttbullar i brunsås.

Snart är jag väl igång med matlagningen också...

Jag har iallafall åkt lite tåg nu i veckan. Och det var

länge sen! I början pendlade vi väldigt mycket mellan

Smedjebacken och Stockholm med tåget. Men senare

blev det mest med bussen vi åkte fram och tillbaka.

Jag gillar att vara på resande fot. Tågresorna den här veckan

fick mig att känna det som när jag var konsult i Stockholm

och åkte hitan och ditan med tunnelbana, pendeltåg och buss

varje dag. Det var ett helt annat tempo då.

Hade tänkt gå på bio ikväll och se "Mamma Mia" på

Folkets hus men vet inte om jag orkar. Allt är så intensivt

nu och en minst sagt jobbig vecka väntar.

Men just nu känns det så här:

Livet utan min sambo är inget liv. 

Det går verkligen upp och ner...

Sussie