Första veckan.

Att vara utomhus har hjälpt mig när det har varit som värst.

När ångesten gjort det så gott som omöjligt att stanna här

i lägenheten för att tankarna hela tiden dras åt ett enda håll.

Nämligen Anders. "Hur mår han?" osv... Alltid Han. Tills 

en person, ja flera faktiskt, sa till mig "Att nu måste du tänka

på dig själv!" och frågade "Men Sussie då, hur mår hon?"

Det är en konst. Att lära sig att tänka på sig själv först och
att sätta sig själv främst.

Ofta har jag tagit mig till Ludvika eftersom jag ändå har

haft ärenden dit. Och då har jag passat på att bland annat

promenera och fotografera lite här och där. Och en glass

fick det bli i denna lilla mysiga kiosk som jag aldrig förr

besökt. Glass i denna värme är ju alltid smaskens!

En dag tog jag min lilla rosa kärra och packade den med min

baddräkt, handdukar och allt annat man behöver för att åka

till simhallen. Köpte ett litet klippkort dit och det var så skönt

att hoppa i plurret och njuta av en timmes simtur. I det här 

läget var det himmelskt att få känna sig näst intill tyngdlös.
När allt annat tynger så mycket.

Efteråt tog jag mig åter till Ludvika bibliotek där jag varit

en hel del nu i veckan. Min tillflyktsort just nu. Sitter där

och läser, lyssnar på musik eller bara tar det lugnt och är

ute bland andra människor.

De flesta luncher har blivit enkla. Två små hamburgare och 

en liten strips plus milkshake. Oftast inte ens en strips. Bara

burgarna. Har inte haft mycket till aptit och har inte lagat mat

en enda dag hittills sen Anders försvann.
Bara ätit flingor och mjölk, en smörgås eller nåt.

Vi tyckte om att laga mat ihop så det har inte lockat alls.

Ja, Ni hör ju vilken process detta är. Inte blir det bättre

av att höra att det kan ta flera år att börja känna sig

"normal" efter att man förlorat sin Livskamrat. Den

man trodde att man skulle leva resten av livet med.

 Det var allt för nu. Fler inlägg kommer snart. Det här är rena

terapin för mig. Att blogga mig ur det här alltså.

Ha det bra!

Kram Sussie