Musiken väckte känslan av frihet till liv...

Stockholm, Globen, 28 november 1993.

Det var en kväll som glimmade av något mer än bara musik. 
Globen reste sig som en lysande kupol, fylld av förväntan. 
Jag hade fått biljetterna till konserten av min mamma—
en gåva, ett minne som jag minns och bär med känslan av kärlek.

Hon i sin tur hade fått biljetterna av hans turnegäng när

de anlände med Viking Line till Stockholm från Helsingfors,

med sina långtradare,  där de haft konsert innan. 

 När Eros Ramazzotti steg upp på scenen, 

var det som om hela rummet andades i takt med hans röst. 

Folk stod upp, sjöng med, även jag, ibland rätt, ibland fel—

men det spelade ingen roll. Det var hjärtat som sjöng. 

Stämningen var på topp! Varm, öppen, nästan helig.

Jag minns hur jag stod där, 

omgiven av främlingar som kändes som vänner för en kväll. 

Hans musik byggde broar mellan oss för en stund. 

Precis som musik ska göra. 

Och jag kommer ihåg att jag kände mig så levande och fri. 

Det var så upplyftande och den känslan satt i länge efteråt.

Precis som nu när jag stod på balkongen och tittade ut i höstnatten.

I detta ögonblick visste att jag hade gjort rätt. 

Bodelningen var inte bara ett juridiskt steg, det var ett själsligt. 

Jag är evigt tacksam för den hjälp jag fick att ta det steget. 

Det var som att en ny ton började ljuda i mitt liv—

en som jag själv har valt. En ton av livsglädje, tacksamhet och mod.

Magnifikt foto från 16 augusti 2025 - samma dag vi flyttade isär.

Italien 1985

Det var sent, kanske efter midnatt. Jag var i Lido di Jesolo,

en badort strax utanför Venedig, och vi var på en nattklubb.

Discoljusen dansade över väggarna, musiken pulserade, 

och jag var där ung och levande, mitt i en italiensk sommarnatt. 

En ung italienare, som just hade sjungit uppe på scenen, 

kom och satte sig bredvid mig. Vi pratade om jag vet inte vad. 

Men jag kommer ihåg att han sa att han var i Venice tillfälligt, 

och jag, i min svenska förvirring, likte en riktigt bimbo,

undrade var det låg!

Vi var ju i Venezia, alltså Venice på engelska, men jag kopplade

inte alls. Kanske hade jag, den snart 19-åriga Sussie,  fått i sig

en och annan drink för mycket där i värmen.  

Han gick efter en stund. Helt förståeligt.

Och jag bar med mig ett ögonblick som först kändes som ingenting, 

jag hade ju inte en aning om vem han var.

Det var Eros Ramazzotti.

När jag stod och tittade upp mot stjärnhimlen, kom allt tillbaka.

 Jag hittade den här musiken på YouTube av en slump 

och jag kände sådan tacksamhet och känsla av frid. 

Jag visste till hundra procent att nu har jag valt mig själv. 

Ha en fin dag och kväll!

Kram Sussie