"Det är viktigt hur en kvinna ser ut"

Så sa hon den kvinnliga läkaren på vårdcentralen. 

Ja eller hon sa faktiskt till och med att det är 

"VÄLDIGT viktigt hur en kvinna ser ut" när hon rullade 

fram stolen mot mig och tittade på mig på ett sätt som jag antar 

skulle verka förtroendeingivande, samtidigt som hon påpekade 

"Jag känner till vad som hände i Södertälje"...!?

Det över 40 år sedan och har ingenting att göra med 

att jag sökt hjälp nu för värk. 

På vilket sätt menar hon att det skulle hjälpa mig 

att få veta att mitt utseende är extremt viktigt för att jag är kvinna? 

Och det är ju inte så att jag VILL vara ful!

 Och precis som att jag inte skulle veta det redan. 

Jag får blickar  varje gång jag går utanför dörren. 

För det enda folk ser är att jag är "överviktig" "fet rent av"  "Tjockis" 

Och att jag har en sjukt stor mage. Jag har fått kommentarer som

"Varenda idiot kan ju se att något är fel!".

Nej, inte sjukvården.

Jag borde ha svarat något uppkäftigt i stil med att hon skulle

börja med att se sig själv i spegeln men jag kom av mig helt.

Det var så oväntat! Jag visste inte att jag var på skönhetssalong.

Jag trodde att jag var hos en läkare. Dessutom kom jag inte dit

för att bråka eller vara elak. Så jag var bara tyst.

Och vad har hon med gamla händelser och möten  att göra? 

Dessa stövlar hade jag på mig 2019
och det finns det bland annat bildbevis på här på bloggen.

Men jag vill här med tala om för alla att jag ÄR svullen, 

och jag har kraftig inflammation i kroppen, 

vilket man har negligerat inom vården varje gång jag har sagt 

att jag har TVÅ-TRE storlekar större fötter än tidigare.

Jag har gått från storlek 37 till 40 och när jag kom till Uppsala

kunde jag knappt komma i mina jympaskor i storlek 40.

Men när jag sagt att min fötter är uppsvullna 

så har man petat  lite på foten med sitt finger  och sagt

 "Nej det är du inte alls" ! Som om jag inte vet själv om jag

är svullen eller ej. 

Dom verkar ha trott att jag är en idiot.

Fråga mig inte varför. För det vet jag inte.

Jag vet bara att efter alla år i vårdapparaten 

så har jag varit nära på att ge upp flera gånger. 

Detta att bli misstrodd helt utan anledning.

Jag slutade till sist att gå till läkaren för jag blev så LEDSEN

varje gång jag hade varit där och märkte att ingen lyssnade 

på vad jag sa. Varför gjorde man så mot mig?

En läkare petade till och med på min mage när hon såg lite gult 

som hade uppstått efter att jag hade tagit insulinsprutor 

och råkat komma åt någon blodåder och då blir det ju gult efter ett tag.

 Hon sa då till mig "jag tror att du har gulsot" !? VA!?

Sen inget mer med det. Var/är hon ens läkare kan man fråga sig.

Undrar vem som har deg i huvudet??

Alla skorna jag visar upp i detta inlägg hade jag på mig
när jag arbetade nu som vuxen kvinna. 
Jag hittills inte hört talas om någon som helt plötsligt
har fötter som börjar växa flera storlekar i 40-årsåldern...

Efter att jag äntligen fick medicin mot inflammation nu

när jag var i Uppsala så har jag lyckats gå ner åtta kilo redan!

 Jag har aldrig vägt så mycket som jag gjorde när jag kom dit

 nu i januari - februari, och heller aldrig varit så dålig i kroppen

 som jag var. 

Under åren dessförinnan, var jag så stel och lederna 

värkte vilket jag försökte tala om för vården. Förgäves!

Vad detta gjort mot min kropp vill jag inte ens tänka på. 

Obehandlad inflammation. Alla år, sedan 2009, som jag 

påtalat att jag samlat på mig vätska. Alla gånger jag berättat

att jag kunde pendla i vikt 4 kg bara av att kissa under ett dygn.

Man kissar inte ut fett, man kissar ut vatten!

Man stirrar sig blinda på vikten och lyssnar inte på på patienten. 

Varför i hela fridens namn skulle jag ljuga om min egen hälsa!?

Jag är så otroligt tacksam för den läkaren på Uppsala akademiska 

som lyssnade på mig nu till sist och gav mig antiinflammatorisk 

medicin. 

Jag skulle kunna gråta av tacksamhet varje dag jag kan diska, 

varje dag jag kan gå runt i lägenheten för att vattna blommorna 

eller för att kunna skala potatis och gå ut med soporna själv. 

För mig är det LYCKA och GLÄDJE varje dag

och det kan bara den förstå som verkligen VILL förstå.

Nu kan jag röra mig igen.

Men:

Jag får inte tillbaka de år som gått.

Och jag skulle kunna skriva så mycket mer, men jag låter bli. 

Nu har de i alla fall bildbevis om de händelsevis skulle läsa min blogg.

Synd att jag inte tog med mig fotografierna till läkaren men man

hoppas ju in i det sista att det ska räcka med vad man säger.

Nej, jag har ingen lust att sitta tyst och snäll längre!

Det stämmer nog som många säger att i Sverige 

måste man vara frisk för att vara sjuk...

Och bara för att klargöra en sak. Matvanorna är desamma.

Ändå har jag börjat gå ner i vikt precis som jag gjorde 2015

efter genomgången cortisonkur... 

Plus att min dotter har fått samma anti-inflammatoriska medicin

nu mot sin SLE som jag har. Hon är så glad, och tackar mig för

att hon fick veta vad jag har för medicin, för hon har äntligen

blivit bättre, säger hon. Det var på tiden.

Sussie