Ormbiten!

Tänk att man kan gå och bli ormbiten utan att man märker det själv?

Det trodde jag aldrig .Jag som är så fruktansvärt ormrädd och inbillar mig

att jag ser dom titt som tätt när det bara är en pinne, slang eller nåt...

 Men det är precis vad som hände mig i fredags.

Allt jag vet är att jag hoppade till när jag gick och sa till gubben min,

när vi var nere på udden intill Björnidet här i Smedjebacken,

"Djäklar vad jag stukade till foten helt plötsligt! Och på plan mark!"

Jag hann aldrig uppfatta att jag skulle ha blivit biten av en orm.

Men jag vaknade på natten av en vansinnig klåda

på foten som höll på att göra mig tokig rent ut sagt.

Till sist kliade det så mycket att jag slet fram fotfilen och filade

på hela foten som en galning!

 "Vilket fruktansvärt myggbett jag har fått" tänkte jag.

Samma sak fortsatte på morgonen och under dagen.

Det började dunka i foten och jag såg ett hål med massor av

vätska i och tänkte då att jag måste ha fått ett rejält getingbett.

Jag började trycka ut en klar vätska och såg hur det pulserade i det

 lilla hålet. Jag bad gubben hjälpa mig att hårt trycka ut vätskan från

alla håll och kanter. Och torkade med papper som jag lät

ligga mot foten och suga upp vad det nu var...

Hela dagen fortsatte jag med kliandet och filandet och foten

blev alldeles röd. Men ont kan jag inte på stå att det gjorde

och att det skulle vara ett ormbett förstod jag inte heller.

Men det gick iallafall upp för oss mer och mer att detta kunde

iallafall inte bara vara ett myggbett! Stortån svullnade upp och

man såg en klar skillnad mellan mina två fötter.

Men men... jag kliade på och tänkte på annat mellan

attackerna. Och det kändes som att jag hade 

bränt mig på en massa brännässlor men inne i foten typ...

Tog jag i foten satte det igång att klia och pulsera så jag

stålsatte mig för att inte fila och klia hela tiden.

 Värre än så var det ju inte tyckte jag.

Söndag morgon gick jag tom ner på gymmet och stod på

gåbandet i typ 50 minuter och kollade på Dr Phil under tiden.

Visst kände jag att det kliade men kunde ju inte klia mer

eller fila mer för då skulle ju foten bli helt förstörd.

Det var inte förrän svullnaden och bultandet la sig som vi

klart och tydligt såg att det var 2 små hål med en 1 cm mellanrum.

Det var då tanken på att det kunde vara ormbett dök upp.

Men det borde man ju ha märkt och att jag skulle missa en orm?!

 NEJ inte jag!

Jag forskade runt på nätet och insåg mer och mer att det var nog en orm

som bitit mig trots allt. Hålen såg så ut och svullnaden med.

Och att det oftast bara leder till små reaktioner som den jag hade fått

läste jag också.  Det hade jag ju inte en aning om.

Hade inget allvarligt hänt inom de första 6 timmarna

så var det ingen fara  på taket förstod vi.

Så jag hann aldrig bli rädd.

För nu hade det ju gått mer än 2 dygn!

Det blev istället lite fascinerande och jag lärde

mig en massa nytt. Att det endast i ett fåtal fall blir riktigt allvarlig

allergisk reaktion och att de flesta får åka hem efter en

stelkrampsspruta och kanske lite kortison. Och att det inte alls

är säkert att man hinner uppfatta att man blir biten eller se någon orm...

Dom är bra på att gömma sig dom rackarna och är blixtsnabba!

Men desto mer tiden gick blev jag mer och mer rädd för

stelkramp. För det var det som var det farliga i hela historien läste jag.

"Inget att leka med!"  "Kan leda till döden!"  "Ligga i respirator!"

Ja, såna saker läste jag och höll på att bli hispig av tanken att mitt

stelkrampsskydd kanske inte satt i längre. Oron blev för stor...

Så vi åkte till Ludvika lasaretts akuten och konstaterade ett ormbett.

Tre små hål. Ett av hålen större än de andra.

 Den måste ha bitit lite snett och allt såg ju ok ut.

Inga stora reaktioner eller problem.

Fick en stelkrampsspruta och ett vaccinationskort

och fick åka hem.

Dagen innan hade de haft ett ormbett på en liten flicka.

"Mycket ormar i år och ofta bett på somrarna. Inte alls ovanligt."

Så var det med det. Dom tyckte nog mest att jag var cool

som var lugn som en filbunke.

Men det ska Ni veta. Hade jag sett ormen och bettet hade jag

förmodligen fått en svår chock, svullnat upp och blivit jättesjuk.

Det är jag övertygad om.

För jag är livrädd för ormar!

Och man ska inte trycka ut gíftet men i mitt fall var det

förmodligen bra. Det hann aldrig sprida sig.

Och kanske hade jag en otrolig tur...?

Lite svullen arm, konstiga stickningar i ena handen, benet

och i foten är de enda besvär jag fått och svullnaden i foten

är så gott som borta nu. Bara tre små hål syns...

Och nu kan jag lägga ormbett till min

livserfarenhetslista så lite stolt är jag nog.

Kram Sussie