Det tar för mycket energi...

Försöker låta bli att tänka på 

sådant som oroar och

   koncentrera mig på avslappning.

Lyckas inte hela tiden. 
Verkligen inte. Känslorna åker

berg- och dalbana och ibland känner jag en vrede utan

dess like. Läste detta på nätet och känner igen mig:

Himlen har ingen vrede likt KÄRLEK

vänd i HAT, helvetet inget raseri likt

en bedragen kvinna.

Som igår blev jag helt vansinnig på alla lögner.

Stötte på sambon utanför porten när han parkerade

sin cykel och fullständigt exploderade. Jag tror att

det beror på att jag bara accepterade allt och la på

locket i så många år för att situationen blev så jobbig

så fort jag "grävde lite djupare"... Den här ilskan är

inte kul alls. Speciellt inte för mig själv. 

Anders var inte ett dugg bättre. Skrek elaka saker.
 

Som tur är bor han hos sin mamma i 2 veckor till.

Igår satt känslan i hela kvällen och istället för att själv

bita ihop skrev jag elaka sms hela kvällen. Mitt sätt

att säga ifrån. Avreagera mig! Någon gång måste man...

Att bli så arg som jag blev igår skadar bara kroppen.

Det gör mig inte friskare. Magen svullnar upp och 

det tar mycket tid och energi bara att lugna ner sig.

 Och jag har bett sambon hela sommaren att sluta 

provocera mig och istället försöka bita ihop och inse

att det här med eventuell operation och att inte veta

varför tumörmarkörerna stiger gör mig 

instabil och väldigt lätt sårad.. 

Men han bryr sig inte. Förutom att göra praktiska 

tjänster tycker jag att han inte anstränger sig alls.

 Han tar aldrig åt sig av något. Visar det aldrig.

Det är tjuriga, uppstudsiga svar oavsett vad.

Alternativt "Pratar du med mig?" "Va? Sa du nåt?"

eller så somnar han. Direkt. Om jag pratar om oss.

Men pratar jag om vad vi ska äta, se på TV eller så

då är han klarvaken. Det sårar mig att han alltid, alltid

sopar allt under mattan.

 Plus att han älskar att provocera och jag orkar inte med

det just nu. Han verkar älska att ge dubbla svar på allt.

Så att jag varken ska veta ut eller in. Leka helt enkelt.

 Jag orkar inte med det. 

Han borde förstå det.

Han är den som borde backa nu. Men gör det inte.

Han tar energi från mig som jag behöver till annat.

 Tur att jag har min Tarzan. Som är så tillgiven.

Vi har haft två riktigt soliga förmiddagar på balkongen

och då kommer han och lägger sig på min skrivbok,

tar en liten tupplur och går efter ett tag och lägger sig

i skuggan. Upprepar samma procedur flera gånger.

Precis som att han måste kolla att han helt säkert får

komma tillbaka. Gång på gång. 

Och det får han ju!

Det är så mysigt att han vill vara i mitt knä och det 

får mig att må bra. Fyller mig med kärlek och ömhet.

Att kela med honom har en lugnande inverkan på mig.

Så när han ligger där på boken njuter jag för fullt.

Både av hans närvaro och solens varma strålar.

Och det är ju detta jag behöver: VÄLMÅENDE.

Men just idag är det en  GRÅ DAG. 

Ingen sol i sikte så långt ögat kan nå.

Och just nu regnar det för fullt.

Tänker sitta och läsa ett tag och efter det ta tag

i något tråkigt: storstädningen. Det tar emot

men måste göras. 

Efteråt känns det skönt att det blev gjort.

Innan allt det andra som jag trycker undan,

 Rädd för att tänka på ev cancer helt enkelt,

och innan den långa hösten och vintern. 

Och när jag väl kommit igång 

och börjar se resultat brukar det bli roligt.

 Så NU STÄDA!

När det är klart blir det lättare att koppla

bort allt dåligt igen och försöka LÄKA.

Ha en mysig kväll!

Kram Sussie