Sitter här ensam efter 11 år. Hur kunde det gå så långt
som till misshandel? Varför stannade jag så länge?
Det var ju så mycket varningsklockor. Men jag orkade
inte se dem eller höra dem.
Vi såg ut att ha det så bra. Men det var på ytan.
Det var faktiskt bara en fasad... Utåt.
Under ytan hopade sig alla frågor. Alltid utan svar.
Jag skulle bara vara tyst. Inte ställa frågor.
"Mer behöver Du inte veta".
Och då hade jag redan flyttat hit. Det var lättare att
låtsas som ingenting... För vad skulle jag göra?
Under ytan hopade sig alla frågor. Alltid utan svar.
Jag skulle bara vara tyst. Inte ställa frågor.
"Mer behöver Du inte veta".
Och då hade jag redan flyttat hit. Det var lättare att
låtsas som ingenting... För vad skulle jag göra?
Men till sist orkade jag inte låtsas längre. Och det var
när jag började kräva svar på alla konstigheter som
jag fick stryk. Jag blev nedtryckt på ett sätt som jag
inte trodde var möjligt.
när jag började kräva svar på alla konstigheter som
jag fick stryk. Jag blev nedtryckt på ett sätt som jag
inte trodde var möjligt.
Sussie
2 kommentarer:
Skickar en mega-stor kram till dig. Känns som om du behöver det. Så bra att du har börjat tänka på dig själv. Du skall INTE behöva acceptera att du blir slagen. Det är inget liv.
Kram!
Tack Lena! :)
Ja, det här är så otroligt svårt. Skriver
till dig på mailen imorgon.
Ha en fin kväll!
Kram Sussie
Skicka en kommentar