Ångest och smärta.

Det här blev ett ganska långt inlägg som jag 
skrev i första hand med tanke på Försäkringskassan.
Men även till andra som ifrågasätter oss som
har sjukdomar som inte syns utanpå.


Sitter här vaken mitt i natten igen. 

Jag har så fruktansvärt ont.

Vaknade av smärtorna. 

Jag kan inte ligga kvar i sängen pga det. Det gör

helt enkelt för ont. Det trycker på höfterna, rumpan,

benen, knäna och fötterna. 

Det gör ont nu när jag sitter.

Trots starka mediciner, trots en extra Diklofenak

nu på natten, trots att jag smörjt in mig från halva

kroppen och nedåt med Voltaren gel.

Smärtan känns djupt ner

i lederna eller skelettet. Känns som tandvärk som

aldrig går över. 

Hela vägen ner från ländryggen ner i fötterna.

Fötterna värker och dunkar när jag går.

Värst är den vänstra foten. Där är jag svullen

runt ankeln.

Ja, Ni har ju hört det här förr...

Så här har det varit i åratal.

Jag har ont hela tiden. 

Utan undantag.

Varje dag.

Dagar då det är riktigt varmt och klarblå

himmel är det lite bättre. Då känns kroppen

mjukare och jag har mindre ont i mina leder.

Men tyvärr lever vi inte i ett land där vi

har ett så paradisiskt väder att se fram emot

varje dag. 
Och tyvärr har jag inte råda att resa till värmen.

Ändå ler jag mot dig och andra när vi träffas. 

Du kan inte se på mig att jag är sjuk. 
Jag vill inte plåga min

omgivning med att ständigt klaga eller påkalla

uppmärksamhet genom att gnälla, stånka och stöna.

Jag försöker alltid att se det positiva i tillvaron

och se det fina i människor omkring mig.

För sådan är jag.

Jag har lärt mig att leva med min smärta men du ska

veta att det inte är lätt.
Att trots de starka doserna av smärtstillande 

till stor del vara tvungen att själv tränga undan det onda.

Inte låtsas om det helt enkelt.

Jag är expert på det.

Vissa dagar är det riktigt svårt att överhuvudtaget

ta mig runt i lägenheten. Då ser du  mig inte.

Du ser mig inte när jag vilar eller kvider av

smärta för att det blir nästan outhärdligt.
Du ser inte alla andra symptom jag har
eller mina dåliga dagar. 
Och du ser mig inte varje dag.

Det du ser är när jag sticker iväg för att simma

eller träna, när jag försöker ta en promenad,

tar en liten cykeltur för att komma ut

eller sticker iväg och handlar en dag.

Men kom ihåg: du ser inte hur det känns.

För smärta syns inte utanpå.

Det är det värsta.

Och att ständigt bli ifrågasatt. 

Utsättas för korsförhör och kommentarer som att
"Du kan ju röra dina fingrar har du verkligen artros?"
( ibland gör det väldigt ont att röra dem )

"Du kanske är deprimerad och behöver antidepressiva?"
( Nej, jag lider av stress och utmattning inte depression )

"Varför genomgår du inte en Gastric Bypass?!"
( Läkaren vägrar att skära i mig pga bråcket i magen )

och en del säger:
"Varför har du inte färdtjänst?"
"Du måste ordna hemtjänst som kan komma och
hjälpa dig att städa!"
som att det bara är att knäppa med fingrarna och
vifta med ett trollspö så har man den hjälp man behöver.

Det ger mig ångest!

När du inte tror mig de få gånger jag berättar.

När du försöker få det till att jag hittar på.

Då blir jag så himla ledsen att det känns  som

att allt rasar.

Jag kan gråta i dagar före och efter ett möte

med Försäkringskassan. Känna att jag inte orkar

längre. Nu har jag hyperventilerat och gråtit
upp en stor tjock hushållsrulle under några dagar.


Det finns sjuka människor. På riktigt faktiskt!
Jag är en av dom.
Alla är inte bedragare och bluffmakare.

Var glad istället att du själv är frisk!
Det tror jag i och för sig att du är också.
Du är en glad och sprudlande person som jag gärna
skulle stå och prata med. Men det blir en väldigt
jobbig situation när jag vet att du ifrågasätter mig.
Det förtar likasom glädjen i att träffas.

Jag har haft ont sedan 1983. Kanske tom tidigare.

Men det är då jag läser om det i min dagbok

för första gången. De hemska helvetiska smärtorna

i armar och ben som gör mig tokig näst intill och som

alltid finns där...

Vet du vad? Jag gick till läkare och klagade 15 år

senare. Innan dess visste INGEN om att jag hade ont.

Ingen arbetsgivare, kompis eller ens mina föräldrar.

För jag var den duktiga flickan som tänkte på andra

i första hand och visste hur man uppför sig på det

mest behagliga och vänliga sättet. 

För så är jag uppfostrad.
Att alltid vara trevlig mot min omgivning.

Och alltid göra det som förväntas av en.

Man reser sig upp efter alla smällar och gör

det man måste helt enkelt.

Enda undantaget var en och annan pojkvän som ju

märkte hur ont jag hade.

Om min nuvarande sambo. Som får utstå
så mycket. Men som hela tiden finns här
för mig ändå. Hjälper mig praktiskt, stöttar mig
och peppar mig. Och som älskar mig.

Det säger en hel del va? 

Om att jag inte är typen som gnäller i onödan. 

Men det förklarar också varför jag till sist fått

diagnosen Utmattningssyndrom. Varför jag inte

klarar stress längre och varför mina dagar måste

gå i ett långsamt tempo. Och stressen jag upplevt 
under alla år finns där varje dag fortfarande.
Den går inte över. Triggas av mycket folk i affären,
höga ljud utifrån... ja, allt möjligt faktiskt.

Jag planerar och vill mycket mer än jag klarar

och jag har börjat förstå det nu och måste leva
på ett sätt så jag får de minsta sakerna i livet,
som de flesta tar som självklart, att fungera.

Jag är inte där men jag strävar åt det hållet.

Jag lyssnar på min kropp nu. Efter alla år.
Det är den värd. 
Och jag har rätt att må bra.
Rätt att vara glad trots att jag har ont.

Kroppen säger ifrån.
Jag börjar förstå det nu.
Och jag vet vad jag behöver.
Och vad jag orkar med.
Mer än du vet.
Och jag vågar äntligen säga ifrån.

Som sagt: Ibland måste
man få skriva av sig även det som
känns jobbigt.

Sussie