Det här med diagnoser.

Det här med diagnoser inom sjukvården verkar inte vara en

lätt sak att fastställa. Olika läkare har olika åsikter.

Ta detta med mitt "bråck i magen" som jag varit och ÄR orolig

för. Under flera ur har man tala om "bråcket". Att det är de små

bråcken som är förrädiska. Det stora bråcket på min mage är

ingen idé att operera för det skulle krävas öppen buk operation

med krävande intensivvård och risken skulle vara att det sk

"nätet" som man lagar bråcket med spricker igen.

Min läkare på överviktskliniken vägrade att operera mig för

GBP operation. Och nu i efterhand är jag så tacksam för det.

Och min egen intuition har hela tiden sagt mig att det isåfall

skulle vara det sista jag gör. Jag har helt enkelt varit 

livrädd inombords. Och vetat att jag måste lyssna på den

varningen.

När jag nämnde detta på akuten i Ludvika så sa läkaren där

att det var det bästa som kunde hända mig var att operationen

inte blev av. 

Att jag inte ens skulle överväga operation eftersom man 

döljer alla hemska /biverkningar och att hon som 

jobbar dagligen på SÖS Akuten i Stockholm i vanliga

 fall har massor av patienter VARJE DAG som får lida 

oerhört resten av sitt liv på grund av dessa operationer. 

Att de på lång sikt är fruktansvärt skadliga mot kroppen. 

Jag var så glad att hon sa detta till mig. Att jag fick bekräftat

att min intuition varit rätt. Det dör folk i dessa operationer

varje år. Och många av dem hade problem med sitt hjärta.

Hon var bara inhyrd på Ludvika lasarett över helgen men 

jag hade turen som hade henne som läkare. Hon berättade

att läkarkåren skriker att man måste hörsamma det stora

antalet operationer som faktiskt går helt snett.

Det är ingen lek och kommer aldrig att gå att göra ogjord.

Men som vanligt handlar det om massor av pengar.

Och så var det detta med mitt "Bråck" som de nu inte ens

kallar för bråck längre. De säger bara att jag har en slags

försvagning i bukväggen. Och att det inte går att göra 

något åt det. Men allt prat om intensivvård mm då?

Ibland vet man inte vad man ska tro faktiskt. 

Och det gör ju inte ens oro mindre direkt... Ska jag bara glömma

att jag har bråck nu eller...?

Och jag minns då jag fick min diagnos Fibromyalgi 1998.

En del läkare hånade mig på vårdcentralen i Sickla när

jag flyttade dit och sa helt frankt rakt i ansiktet på mig

"Det finns inget som heter Fibromyalgi".

Det var ju inte JAG som ställt diagnosen. Det var Karolinska

Institutet i Solna!  Då kändes det som ett slag i ansiktet när

de sa så. Men idag är tack och lov sjukdomen erkänd bland

alla läkare. De flesta iallafall. Borde vara åtminstone.

PS. På den här tiden arbetade jag heltid trots sjukdomen.
Vilket de flesta ändå gör trots att de är sjuka.

Som patient är det inte ett dugg kul att hamna mellan

stolarna och när olika läkare har olika åsikt.

Och den prestige som ibland verkar finnas inom vården

ska inte behöva drabba patienten.

Men som sagt jag har iallafall en bra läkare nu på

min vårdcentral här i Smedjebacken. Så visst finns
det duktiga och lyhörda läkare. Och läkaren på
Skönvikt var också noggrann och lyssnade på mig.

Själv vill jag bara bli PIGG och ENERGISK!

Att orka mer. Att inte behöva släpa mig runt
i lägenheten.
Att få leva många år till.

Det är min högsta önskan...

Och jag försöker glädjas åt de små sakerna i
livet. Titta bara så fint det var i morse när jag 
tittade ut från köksfönstret. Solen lös så vackert.
Blev bara tvungen att ta lite foton.

Nu är det snö och vitt ute igen, men det är en annan
femma. Aprilvädret är här verkar det som...

Ha en bra kväll
och ta tillvara allt det ljusa i livet!

Kram Sussie