Sibirien.

Uppe i Lunden och kollar i riktning mot Roslagstull och över Vasastans
och Östermalms takåsar. Och fina Ruddammen där det gamla
Roslagstulls sjukhus låg en gång i tiden...

Aldrig hade jag trott att det skulle betyda så mycket för  mig

att få komma hem till mina gamla hemkvarter i Sibirien 
i Vasastan.
Jag har inte förstått hur mycket jag har saknat detta.

Det har känts som att landa, som att komma hem och 

äntligen börja helas på riktigt.
På djupet.

Dessa kvarter där jag har alla mina underbara minnen

från tiden då min dotter var liten. Vi bodde här ända

tills hon skulle fylla 15 år. Hela hennes barndom bodde

vi här i Vasastan. Ända från när hon var en liten bebis.

Anders och jag träffades då jag bodde i Sickla så allt detta, inklusive Hagaparken,
är helt nytt för honom. Och han tycker om det. Kanske mest för att jag är så
harmonisk och tillfreds här...

Jag har fått promenera omkring och minnas.

Och berätta och visa för Anders alla de platser som var så

betydelsefulla för oss.

Åter känt mig som den person jag var då.

Alla år av sjukdom har satt så djupa spår hos både mig och min

dotter så det har varit svårt till sist att minnas allt det fina.

Korsningen Roslagsgatan/Ingemarsgatan.

Här är vi på väg ner från Vanadislunden till den korsning där

Mikaela och jag bodde i alla år.

Alldeles i närheten ligger Johannes skola och där gick min

dotter i alla år och här i området hade hon alla sina kompisar.

Här bodde vi. Det lilla smala huset fanns inte då. Det var en grind under mitt
sovrumsfönster då in på en fin öppen gård. Men nu är det alltså igenbyggt
av ett nytt litet hus och den nya porten ligger där grinden var förut. Det var
helt öppet där till det andra huset så jag hade ett badrumsfönster på sidan då.
På bilden ser man även vår balkong, köksfönstret och fönstret i min dotters
rum.

Innanför grinden på gården lärde sig min dotter att cykla bland annat.
Hon var så arg hela tiden. "Jag kan SELV!" skrek hon varje gång hon
ramlade omkull och jag skulle helst inte ens titta så till sist fick jag stå
inne i trappen och tjuvtitta. Men det gick bra till sist.  :-)

Efter det cyklade vi massor tillsammans. Till vardags och ut till Haga,
Brunnsviken och tom ut på Djurgården.

Visst har mycket förändras men det var HEMMA för mig.

Det kände jag direkt och Anders sa att jag blev som en helt

ny människa när vi kom tillbaka dit.

Lugn, fridfull och tillfreds på ett sätt som jag annars
inte alls är just nu. 

Buss 53 tog jag till jobbet varje morgon. Eller cykeln.
Beroende på vädret och var jag arbetade just då. Som konsult har jag arbetat
på ett hundratal ställen runt om i hela Stor-Stockholm.

Efter alla svåra år behöver jag denna resa
 mer än något annat.

Vi åker tillbaka så fort vi kan...

Plus att vi hälsar på min dotter igen så fort vi kommer ner.
Det är så betydelsefullt att få vara med henne igen.

Jag har inte glömt mina läsare och kommer snart in på Era 

bloggar igen och hälsar på. Det händer mycket i mitt liv nu

och jag måste ta det först...

Hoppas att Ni har det jättebra!

Kram Sussie