Vaknat ur Törnrosa-sömnen.

Mikaela med vår älskade Sally som numera är en ängel...

Jag vet inte hur jag ska skriva. Men vill göra det,

fast jag behöver vila egentligen.

Men det har varit så otroligt känslostarkt det jag

gått igenom senaste tiden. 

Och, måste jag påpeka, flera gånger under årens lopp

då jag återerövrat mina minnen. Mycket tack vare 

de gamla vänner som uppehållit sig runt mig,

dykt upp här och där, cirkulerat då och då, sett på mig

och på det sättet tvingat min hjärna att komma igenom 

de förträngningar som en traumatisk händelse 

skapade i mig för många herrans år sedan.

Många gånger minnen återkommit har det varit 

superjobbigt,mycket gråt och ibland tom tvivel. 

Och jag har ofta undrat vad det ska vara bra för 

när det bara påminner mig om allt jag förlorat.

Men sen har jag gått vidare igen. Starkare.

Förhoppningsvis klokare också.  Jag var en

sådan som älskade människor på djupet.

Idag är jag mer distanserad.
Tror jag. Försöker. 
Definitivt mer försiktig.

 Vi var med om en liknande händelse i somras
då gamla minnen och känslor flödade fram.

En bekant var i närheten av vår bostad flera ggr, 
någon jag kände som ung i Stockholm,

 men det tog tid innan det kopplade då också, och jag
dividerade fram och tillbaka med gubben om att är det
den eller den, och tillfället att säga något försvann.

A säger att det här sista som hänt var nog 

det starkaste. Och jag håller med. Nästan som

den händelse som utlöste hela minnesförlusten.

Skrev om det mötet för typ en vecka sen...
Mannen jag sprang på när jag var på Willys.

Ändå var jag ju till viss del förberedd.

Fråga mig inte varför eller hur , bara Anders

vet att jag pratat om personen som dök upp nu

ända sedan i mitten av november.

Men att det blev just han som väckte mig från min

TÖRNROSA sömn till slut har förvånat mig.

Killen ifråga som jag tydligen förträngt starkast

blev den "prins som slog sig igenom all törne 

för att väcka prinsessan ur sin 100 åriga sömn".

Ja, vi skojar om det här hemma för vad ska man
säga? Det är ju så det blev. Humor är ett sätt att
klara av saker på och lättar upp det hela.

Och det att han tittade så snällt
på mig gjorde mycket för att jag skulle
förstå att jag själv var ihågkommen.
Anders säger att hans blick var vänlig.
Gissa om det gör mig glad! 

Och NU flödar det. Allt väller fram. Jag MINNS.

Blockeringarna har släppt.

Men jobbigt var det!
 Att vakna upp alltså. Komma ihåg.
Och det tar väldigt mycket på krafterna.

Och att förvänta sig att någon ska förstå hur det har varit
är att förvänta sig för mycket. Allt jag kan säga är att
jag önskar ingen annan att få uppleva det jag gjorde...

Att glömma stora delar av sitt liv.

Tro det eller ej men en del tycker detta är KUL!
Tills det drabbar någon de känner antar jag...
Eller rent av dem själva.
Med stigande ålder kan de ju ha oturen att bli dementa
eller rent av få Alzheimers. Är det kul?

Det är dom känslorna jag tampas med nu.
Att ha fått agera "driftkucku"... Det är INTE kul.

Gubben har på sista tiden verkligen påmint mig

om att inte ge upp och sagt: 

"Sussie, du är en människa som älskar livet".

Ja, jag är väl det. Innerst inne.

Vi säger det. För husfridens skull.

Bara sååå trött just nu.

Det hjälper att pyssla i hobbyrummetoch försöka fokusera enbart på det...

 Jag har lyckats hålla på med mina album och andra kreativa

hobbies nu igen. Och det är jag jätteglad för.

Klicka här för att komma till hobbybloggen!

Och en god nyhet är att jag bara har 4 kg kvar

tills jag får gå till frissan.Delmål 1 uppnått.

 Och nu ska jag SOVA. 

Men inte lika länge som Törnrosa.

Ha en fin dag! 

Kram Sussie