Gårdagen var rätt jobbig...

Vaknade väldigt tidigt. Tror det var runt halv 4.

Tarzan ville ha mat. Visade det sig. Jag hyssjade och sa

åt honom att sluta föra ett sånt väsen. Bengaler låter! Mycket.

Men sen klev jag upp. Älsklingen ville ju ha mat.

Skålarna tomma.

Passade på att stå en stund och titta på himlen som kan

vara så vacker ibland om morgnarna. Fotade som vanligt.

Hoppas på fint balkongväder idag så att jag kan sitta och 

ladda mig med solenergi. Slappnar av lättare då.
Och Gud, vad jag behöver få slappna av! Helt.

Sitter här i vardagsrummet nu då. Ensam. Flyttade 

in datorn här innan A åkte iväg söndag kväll för att bo hos sin 

morsa i tre veckor. Han åkte i söndags och igår måndag

var en turbulent dag.

Han kom på morgonen efter för att hämta sitt 

duschschampo som han glömt och senare för att äta lunch.

Plus efter jobbet. "Snäll" visserligen. Gick och handlade

åt mig och satt kvar ett tag. Kollade bussarna som han

"inte visste när de gick". Jag kollade på internet. Som jag
redan gjort många många gånger innan.

En timme och 30 minuter senare ringde han och sa att 

han missat båda bussarna. Inklusive den sista som gått 

redan en halvtimme innan han ringde. Va!?

"Du har ju haft en och en halvtimme på dig!"

Busshållplatserna ligger 5 respektive max 10 min från

vårt hus. En vid ån och en vid torget.

Han ville komma hit och jag stålsatte mig och sa nej.

Blir jättestressad av det här. Vi ska ju pausa!

Sa åt honom att ta tåget som skulle gå efter ytterligare

en och en halv timme. Satte mig att prata i telefonen

bara för att det skulle vara upptaget. Och det pep i luren
gång på gång att någon försökte ringa.
Såg senare att det kommit ett sms där han frågade

"Kan jag sova på soffan?"

Frågade vad han haft för sig för att komma försent!?

"Missade bussarna helt enkelt" var det enda svar jag fick.

Hur kan man missa stationen 10 min bort när man haft

närmare 2 timmar på sig?!

Pendlar mellan att han gjorde det med flit och tanken på

"att han haft annat fuffens för sig".

Han hade iallafall hunnit med tåget och blivit hämtad vid

stationen av sin morsa sen. Själv fick jag ångest på kvällen. Såg

ett foto på gubben här i datorn och blev så ledsen. Och ångest

över att inte veta vad han håller på med.

Önskar att jag följt med till busshållplatsen som jag gjorde

förra gången. Då var han hypernervös och jag fick en 

obehaglig känsla att han inte tänkte åka med den bussen.

Jag tyckte att han betedde sig så otroligt konstigt. Minst sagt.

När vi kom ned stod en manlig arbetskamrat till honom

tryckt mot väggen vid vår port... Alla tre reagerade vi på

ett besvärat sätt minst sagt och jag slog A i huvudet med

mitt paraply och spatserade vidare.  "I knew it!"
Kunde bara inte behärska mig mer.

Blev magsjuk i ett par timmar. Stress, panikångest. Och 

den starka känslan jag haft så ofta om att något är fel. FEL.

Fel med stora bokstäver. Mycket fel. Och allt bara snurrar.

 Skickade ett sms om att jag blivit sjuk, ledsen över fotot 

och ett godnatt. Kvällarna är jobbigast. Då kommer tårarna.

Sorgen. Ensamheten.

Inget svar. En timme senare skickade han ett 

"Jag ska aldrig skicka sms till dig igen"...

Ja, vad ska jag säga? Man får inte alltid som man vill.

Den här gången fick han inte komma hem.

Ha en solig och fin dag!

Kram Sussie