Inget jag valt själv...

Det är ju tur att jag har denne lille vän. Tarzan!

Hur skulle jag orka nu utan honom? För det som har hänt

är inget jag valt själv. Det är samhället som ryckt in.

Det blev livsfarligt för mig och jag vet att de har rätt i det.

Men hur mycket jag än vet det så kan jag inte stänga av

mina känslor för den man jag levt med så länge.

 Förra fredagen var vi i Borlänge och satt länge i solen

och tittade på folk och det tivoli som var i närheten av

Kupolen just den helgen. Och allt vi ville var att bara vara.

Njuta av värmen och av att vara tillsammans.

Hur mycket jag än velat förändra situtionen så kunde jag

inte det och vi visste båda vad som väntade. Men när det

väl skedde blev det ändå en total chock...

Jag kan inte ens tänka mig att leva utan honom.

Så känns det just nu. Smärtan är så total. Sorgen

helt förlamande och jag vet inte vad jag ska ta mig

till. Min Livskamrat rycktes ifrån mig...

"Tillåt dig att gråta och vara ledsen" säger man

till mig. Men jag vill inte vara ledsen. Vill inte gråta hela

tiden. Det gör så ont!

Jag kan inte bara glömma allt! Min enda önskan är att det

skulle komma en god fé och vifta med sitt trollspö och bara

 ställa allt till rätta igen...

Jag dröjer mig kvar hos honom, i hans närhet, får vara

tillsammans ett tag till genom att titta på alla foton vi

tagit nu i sommar.

Det sista han sa var "Jag älskar dig" och att han 

kommer hem till lunch. Det gjorde han aldrig.

"Jag älskar dig också Anders"...

Hur gör man för att orka gå vidare? Ensam.

Utan den man älskar. Hur lagar man ett trasigt

hjärta som gått i tusen miljoner bitar?

 Sussie