Matsvinn! Och otur...

 Dessa två lådor med grönsaker blev dagens kap!

Det kastas alldeles för mycket mat. Det vet ni eller hur?

Jag brukar passa på att titta efter mat som finns i lådan där

det finns mat vars datum just har gått ut eller som ser lite 

misshandlad ut. Inte enligt mig men enligt affärerna. 

Det måste ju se lockande

och fräscht ut.

Ibland gör jag riktiga fynd! Som denna dag. Allt detta för en

mycket billig peng. Det hade sorterats ut som osäljbart. 

Men enligt mig är detta hur fräscht som helst. Helt perfekt

att laga god mat av.

Kanske var det bara det att nya leveranser var på gång.

Men ändå. Vad synd det vore om det kastades...

Så ny står jag och hackar lite stjälkselleri för att frysa in i små

pytsar som jag lätt kan plocka fram när det är dags att laga till

något gott. Samma sak ska jag göra med en del av löken och 

purjolöken.

Igår lovade jag att berätta om när jag ramlade.

Jag stod här på busshållplatsen och var på väg till Ludvika.

Kvällen innan hade jag anmält mig på Fitness24seven gym.

Jag var så glad för att det äntligen var en sådan vinter jag

önskat mig så länge. 

Perfekt tid för en nystart tänkte jag. För visst är det vackert

och gör det så mycket tystare och ljusare...

Bilarna passerar ljudlöst i snön och man slipper höra det

oupphörliga plaskandet och slaskandet. ( som nu! )

Just där jag ställde mig var det mycket halt under all snö.

Och jag föll. För första gången i mitt liv halkade jag rakt

framåt. Och jag kunde inget göra. Men jag hann tänka att det

Inte är bra att ta emot med händerna eftersom handlederna

då kan gå av. Hemska tanke!

Så på något sätt hann jag sträcka fram mitt ena ben så att jag

skulle landa på rumpan istället. Var tanken alltså.

Men jag hann inte sträcka ut benet helt utan bara snett fram.

Som en fotbollsspelare, sa min smärtläkare...

AJ AJ!  Så var 2024. Varje gång jag hoppfullt började gå

ordentligt så small det till i knät igen efter bara en stund ute.

Som tur är hade jag kryckor hemma men livet började helt

plötsligt kännas helt meningslöst... 

Och jag har haft så svårt att komma ur den känslan. 

Hemmet började se för bedrövligt ut för jag klarade inte

av att dammsuga och skura och sånt. Jag gjorde inget av

det på ett helt år...

Även Anders gjorde illa knäna då hann trillade omkull på

jobbet. Men det gick snabbt över tack och lov.

 

Sen var det dags igen 😱 

Kanske var den där ugglan en varning om att ta det lugnt?

Jag ramlade igen! Mitt i natten...

Vaknade av en kuslig känsla och klev snabbt upp ur sängen

för att tända lampan. Och klev snett på vågen som stod på 

golvet! 

Allt jag hann tänka var att "Herregud, jag ramlar omkull".

Och jag kunde inget göra. Försökte ta tag i bokhyllan men

med en rejäl duns landade jag på golvet.

Chockad satt jag där och försökte ropa på Anders. Men han

sov som en stock! Vi sover i skilda rum eftersom jag inte 

orkar med hans snarkningar.

Jag kravlade mig upp. Och visst gjorde det ont men inte

värre än att det går över trodde jag.

Här satt den lille gubben och vakade över mig
på sin tron... Han är så snäll och rar.

Efter ett par dagar gjorde det så ont så att jag inte kunde

ligga ned ordentligt. Så jag satt i solstolen, som jag hade

tagit in från balkongen, och sov. Eller iallafall lyssnade

på musik i mina lurar.

Men jag började misstänka att det det här är något som 

inte stämmer. Och jag blev orolig på allvar.

Läste på och diagnosticerade  mig själv med att det var

något mellan kota T7 och kota T10. 

Tog kontakt med sjukvården och det blev snabbt

lungröntgen. Att göra en magnetröntgen var det inte

tal om eftersom jag inte kunde ligga ner. Då skrek jag

rakt ut. Smärtan var så intensiv så jag bara flög upp så

fort jag tänkte lägga mig ner.

Svaret kom från lungröntgen och mycket riktigt var

det kota T10 som hade drabbats av kotförskjutning.

Jag satt hemma i stolen och gjorde övningar som jag

sett på DR GOOGLE och när jag kunde lägga

mig ner igen så fick jag åka iväg och göra en

helryggs magnetröntgen på Avesta lasarett... 

Mysko apparat som man

spänns fast i...

Och sen blev det bentäthetsmätning på lasarettet i

Falun. Det visade ingen benskörhet. Och det var 

ju toppen! 😊

Nu dags för en god macka! Det här tog på krafterna.

Jag är fortfarande långsam och rätt svag men känner att

nu kommer jag tillbaka!

Ha en fin kväll!

Kram Sussie