Igår morse var jag uppe tidigt igen.
Katten väcker mig ofta och ser till att få sin frukost.
Det kan göra mig rätt irriterad! Minst sagt. Gillar inte morgnar.
Eller rättare sagt: jag hatar att gå upp tidigt efter alla morgnar då
klev upp tidigt för att ta mig till olika jobb runt om i Stor-Stockholm.
Och ibland flyger jag upp vresig och sur och muttrar något om att
han inte behöver vara så envis och tjata så förbaskat!
Han ger sig inte heller fast han är väluppfostrad och tyst på natten.
"Du ska få mat!" svarar/vrålar jag. Ofta lite väl högljudd jag också.
Vi är inte alltid bästisar på morgonen. För min käre Tarzan
kan tycka att klockan 4 eller 5 är en utmärkt tid att gå upp.
Det tycker inte jag!
Jag brukar mer eller mindre ramla ner i sängen igen efter att
han fått gå ut på balkongen en stund. Han vill ha sin "Morgonluft"!
Men igår stannade jag uppe.
För det var så fin himmel på gång såg jag när
jag tittade ut genom fönstret.
Ett riktigt neonskimrande ljus i cerise och lila nyanser.
Synd att min kamera inte kunde skildra det ordentligt.
Eller min mobil rättare sagt.
Efter någon timme hade ett ljust rosa sken spridit sig över hela
himlen och allt kändes mjukt och såg så vackert ut mot de fina
färggranna höstlöven på träden på vår gata.
För att vara rättvis mot Tarzan så brukar han efter sin frukost-
och morgonrutin lägga sig på soffan och vänta snällt tills jag vaknar
igen.
Här ligger han ovanpå sin koja som jag brukar göra åt honom
på kvällen innan jag går och lägger mig.
Jag vet inte om det är en speciell grej som Bengalkatter gör.
Men han vill alltid ha en massa kojor överallt som han kan ligga
och titta ut från. Eller så är det bara just Tarzans egenhet.
När en granne var kattvakt några dagar så berättade han att Tarzan
hade bökat runt i hans soffa och flyttat runt soffkuddarna och helt
enkelt byggt sig ett litet fort! Han tyckte det var lite lustigt.
I morse tittade jag på mina stackars blommor i sovrummet
och insåg att det är dags att plantera om dem. Det har jag
visserligen vetat om ett bra tag men skjuter det hela tiden
framför mig...
Flera av dem ser ju bara ut som en lång stång!
Eller stjälk kanske det heter? Whatever, de måste antingen
klippas ned eller få större krukor. En av dem har ju faktiskt en
ny liten palm på gång. Så dött har dom iallafall inte gjort...
Jag försöker komma ifatt här hemma. Men det tar tid. Alldeles
för lång tid egentligen. Men jag försöker vara snäll mot mig själv
nu och ta tag i saker sakta men säkert istället för att förebrå mig
själv för att jag inte orkat göra det under de turbulenta år som
varit. Jag tog slut helt enkelt. Totalt.
Och min värk gör det inte bättre. För det gör nästan
outhärdligt ont i knät och ländryggen om jag är igång
och vattnar blommor och typ lagar mat. Efter en stund
blir jag tvungen att ge upp. Då kan det kännas hopplöst.
Igår kväll blev jag bjuden på köttbullar hemma hos Anders.
Och det var så gott! Han vet att jag älskar hans hemlagade
köttbullar. För det är han iallafall duktig på.
Man skulle nästan kunna tro att han gör sig till och fjäskar
lite nu när vi inte behöver vara under samma tak längre.
Så igår hade vi liten lördag hos honom, fast det var fredag, och
tittade först på "Spelet" och sedan på två långfilmer som vi
hittade på SVT Play.
Båda var riktigt bra. Den ena filmen hette "UFO Sweden" och den
andra en film som hette "The Zone of Interest".
Den sistnämnda filmen var helt ofattbart makaber.
Men en sann historia från Förintelsen.
Om hur Rudolf Höss bodde med sin familj på andra sidan murarna
i Auschwits som om ingenting pågick på den andra sidan...
De hörde skott, desperata och gälla skrik men det var som om
de inte hörde ändå. Eller såg röken ur skorstenarna där de brände
liken de hade gasat ihjäl. Det hade blivit normalt.
På slutet fick man se alla högar av skor, resväskor, ytterplagg
och barns leksaker som tyskarna sparat av skäl som ingen kan
förstå. Men tur kanske ändå. För då vet vi vad som hände.
Man fick se ugnarna och gaskamrarna.
På slutet av filmen fick man även se de som städar och håller
rent i det som finns kvar av Auschwitz och guidar och berättar
om det som hänt där. De måste ha ett psyke som ingen annan.
Jag vet inte om jag skulle klara av att vistas i den miljön.
Men de vet ju om att de gör ett viktigt jobb som hedrar alla dem
som fått sätta livet till och vars historia måste berättas.
Vi får inte glömma!
Men heller inte göra om...
Det är svårt att förstå att ett folk som varit så utsatta själva
nu utsätter ett annat folk för folkmord...
Hur de talar om att helt utplåna ett annat folk från jordens yta!
Helt sjukt! Människor är galna som inte lär sig något av
historien. Att förinta varandra kommer aldrig att lösa
några problem.
Vi har bara ett hem allihop: PLANETEN JORDEN.
Här ska vi bo tillsammans. Det är min enda religion.
Här sitter jag vid min laptop och tänker att jag ska försöka
städa lite idag. Det ligger kartonger här och där som jag
ska kolla igenom och sortera ut vad jag ska behålla och
vad Anders kan ta ner till sig. En del ska kastas såklart.
Det ska bli så skönt när det väl är klart!
Ha en fin lördag!
Kram Sussie
2 kommentarer:
Dear Sussie, You have decided to part ways with Anders. He now lives in a different house. Maybe it is better this way. Time is the healer of everything. I have also read the old blog posts now. Writing is a wonderful thing. Lives and events that are far away... Now a genocide that the world is witnessing is happening. I am very saddened and ashamed by this. Finally, peace has been made. I hope this evil does not happen again.
I love homemade meatballs and I make them every week :)
Skicka en kommentar