Det har varit en tuff tid.
Beslutet att lämna relationen har vuxit fram långsamt,
som en insikt som inte längre gick att ignorera.
Vi är för olika i hur vi vill ha det
hemma och har helt olika dygnsrytm.
Jag har fått stå tillbaka, tippat på tå här hemma för att inte störa
på kvällarna när han ska upp till jobbet tidigt på morgonen,
och min känsla av lugn och harmoni när jag är som piggast,
nämligen på kvällarna försvann mer och mer.
Jag började förändras på ett sätt som inte längre kändes som jag.
Att vara ständigt vara arg, tappa glädjen, bara räkna dagarna
och inte leva dem var en sorg jag inte kunde acceptera.
Att helt förlora mig själv.
Jag vill inte skriva något som sårar Anders.
Han har varit viktig för mig, och är fortfarande,
och vår relation har sin egen magi.
Men det är också sant att jag behöver välja mig själv.
Den största förändringen nu är inte känslomässig -
den har redan skett.
Det svåraste jobbet är att komma tillbaka kroppsligen.
Att hitta tillbaka till min rytm, få tillbaka en del av min
energi och min närvaro i kroppen.
När vi var isär första gången, 2018–2019, t
trodde jag att jag aldrig skulle överleva. Smärtan var för djup.
Denna gång är känslan annorlunda. Jag känner en stilla styrka.
Just för att jag faktiskt överlevde, jag klarade det.
Någon jag känner sa att jag ska gå ut varje dag och dessutom
blogga och publicera minst ett foto varje dag från promenaden.
Och det tar jag till mig.
JUST NU FOTO FRÅN FÖNSTRET!
NORRSKEN.
 |
| Tyvärr är min mobilkamera inte bra på nattfotografering. |
Så ikväll börjar jag med mina dagliga
Magiska ögonblick—foton
som fångar små stunder av ljus i vardagen.
För att komma ihåg dem efteråt.
Jag är jätteglad för alla som besöker min blogg såklart,
men jag skriver också för att kunna läsa efteråt.
Och för att jag tycker det är kul att blogga.
Hoppas att fler får lusten att börja blogga igen.
GODNATT! 🧸
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar