Att fortsätta framåt...

Hur gör man för att orka fortsätta framåt 

i livet när en annan människa slagit ens liv

i spillror?  Just nu känns allt så smärtsamt

att jag knappt vet hur jag ska klara det.

Jag försöker gå mycket. Promenera av mig alla ledsna

känslor, all ilska och besvikelse. All förtvivlan.

Och hittar lite ljus och hopp inom mig.

Men så kommer de där ögonblicken då allt jag kan

känna är sorg och vanmakt. 

En nästan övermäktig sorg.

Så jag promenerar vidare...

Ser säkert ut som ett vandrande åskmoln ibland!

För jag bär på så mycket vrede. Hur kunde han?
Hur kunde jag stanna så länge? Varför? Varför?
Hur kunde det sluta så här? Tankarna maler.

Och ibland känns det som att jag flyr.
För innerst inne vill man ju förlåta. Eller vill man det?
12 år är lång tid att kasta bort. 12 år är lång tid att bli lurad.
Var det ens bra år? Jag trodde det...

Herregud, jag vet varken ut eller in längre!
Dränker hela huset med mina tårar. 

Sätter mig ute och löser korsord, tar en fika eller

läser en bok...  Och naturen ger kraft att börja om.

Det känns lite bättre just där och  då.

Om och om igen. För stunden alltså. Bara då.

Hoppas att de stunderna ska bli fler och fler.

Kram Sussie!