Uppe i natten...

Vaknade för ungefär en timme sen efter att ha gått 

och lagt mig runt 22-tiden. Vaknade av att jag kände

"tandvärken" i benen och stussen igen.

Orkade först inte gå upp men insåg att jag kommer inte

att kunna sova vidare om jag inte går upp och smörjer

in mig med Voltaren och tar en 50 mg Diklofenak tabl.

Så nu sitter jag här och väntar på att det ska börja

hjälpa så pass att jag kan gå och lägga mig igen.

Var ju hos läkaren igår och han sa att det som återstår

är ju att börja få morfin. 

Men han började med att sätta in D-vitamin.
Vi i Norden har nästan allihop brist på det och man
har tydligen kommit fram till att det kan leda till
smärtor i skelett mm.  Ny forskning visar det sa doktorn.
Värt att prova iallafall.

Jag gör vad som helst bara

jag kan slippa det här helvetet som det är att ha 

"tandvärk hela tiden utan att kunna laga tanden eller 

dra ut den". Det är enda sättet jag kan beskriva det på.

Eller typ förlossningsvärkar. Ni som fött barn vet hur

det är när man hänger på sängen och typ ber att det 

snart ska vara över. Eftersom det är just bäckenet som

smärtan verkar utgå ifrån känns de ungefär så och jag

hade ingen smärtlindring under min förlossning.

När de skulle sätta in epiduralen efter 11 timmar

visade gumman min att nu kommer jag så de hann aldrig.

I mina journaler från åren på

vårdcentralen står det nästan ingenting om att jag har

ont. Trots att jag haft smärtor sen 1983.

Herregud det är 30 år nu!

Och jag började klaga på allvar 1997. 

Började tro att det var cancer eller nåt. Så hur länge

gick jag inte och bara var tyst och levde på som 

vilken vanlig människa som helst.

Klagade hos sjukvården då. Fick diagnosen på

Karolinska sjukhuset i Stockholm 1998.

Mina anhöriga har knappt hört ett pip från mig under

alla år. Tror inte ens att min egen mamma vet hur ont jag har.
( Om hon inte läser bloggen förstås! )
Min arbetsgivare fick inte veta förrän 2007

att jag var sjuk. Då hamnade jag på SÖS.

Jag var rädd om mitt jobb och sa aldrig till någon
att jag hade ont för jag var ju konsult och åkte runt
hos olika kunder och var glad och effektiv.

Så den som evenetuellt tror att jag är den gnälliga

typen tror verkligen fel.

Men alla har ju en gräns. Jag har nått min nu.
Nu tänker jag inte leva med smärtan längre.

Konstigt nog får jag ändå mer hjälp nu när det kommer

nya läkare hela tiden än jag fick då jag hade

fast läkare som nu startat egen privat vårdcentral.

Han upptäckte varken diabetes eller bråck på mig

under de år jag gick hos honom. Fast läkarna

jag haft det senaste halvåret säger att jag haft diabetes

länge och bråcket kunde man ju ha upptäckt om man

bara tagit sig tid att undersöka magen.

Det står i princip bara att jag är överviktig. 

Och det viktigast för mig är att få fram att min

Fibromyalgi och min smärtproblematik började

redan då jag var 60 kg smalare. 

Då vägde jag bara 48 kg. 

Skulle du se mig en helt vanlig dag och prata med

mig skulle du antagligen inte kunna tro att jag har

ont hela tiden. 

Vad skulle jag vinna på att visa det för alla?

Och vad skulle jag vinna på det själv? Ingenting.

Det enda jag vill är att sjukvården iallafall ska förstå

och göra vad de kan för att lindra så att jag ska kunna leva 

ett så normalt liv det går...

När jag vaknar imorgon blir det nog simhallen.

Det ska bli så skönt att ligga i vattnet

och njuta av förhoppningsvis ännu en solig dag

med blå himmel.

Och nästa inlägg får nog bli ett om hur jag ändå

gör för att öka mitt välbefinnande i vardagen!

Ha en bra dag 

Ni som läser bloggen!

Kram Sussie