Blodsockerblues...

Gubben har begett sig till jobbet och jag sitter här och

försöker planera veckans mat så att det ska vara bra för

min diabetes och så att jag ska få ner blodsockret.

Mätte det nu när jag vaknade på morgonen vid 5 och då var

det 12,2. Inte bra. Ska mäta det igen klockan 7.
Sedan blir det sova någon timme till. Är så trött.

Under en veckas tid ska jag mäta sockret 6 ggr om dagen och

göra allt jag kan för att lista ut hur jag reagerar på olika

saker jag äter. Om sockret går upp eller ner eller står still.
Sedan ska jag ta med mig materialet till läkaren nästa gång.

Plockade fram en bok ur kökshyllan av Fredrik Paulun

som heter "Blodsockerblues" och handlar om det här med

GI , glykemiskt index , och vilka livsmedel som höjer

respektive sänker blodsockret.

Helt rätt för mig känns det som. Så vill jag äta. Och det

här vill jag lära mig. För allvaret med diabetes har

sjunkit in nu och jag har insett hur farligt det faktiskt

kan vara om man inte får kontroll på sjukdomen.

Det har tagit sin tid att förstå. Och smälta.

Jag trodde inte att jag skulle drabbas av detta för vad jag

vet har ingen i min släkt sjukdomen.

Har prickat för recept som jag ska använda denna vecka

och gjort en inköpslista för sånt som ska inhandlas idag.

Men det får bli i eftermiddag.

Just nu sitter jag och försöker finna lugnet inom mig

för jag började hyperventilera vid köksbordet redan 

och gubben säger åt mig hela tiden att försöka tänka på

annat än FK, intyg och allt som stressar upp mig så totalt.

Jag blir ju så totalt uppjagad och vet att det inte är bra för mig.

Satt och höll i köksbordet en stund när han gått och tänkte

på hur det känns och hur slät ytan var mot handen osv.

Verkligen kände på bordet.

För att hamna här och nu.

Det var en metod jag utvecklade för mig när jag drabbades

av utmattningssyndrom 1998 - 1999 och då brukade jag

sätta mig ute på en klippa vid Brunnsviken och känna

den solvarma stenen och dess struktur mot min hand.

Och känns solens strålar mot min hud. Uppleva. Känna.

Jag kommer ihåg hur jag helt plötsligt började "se" de
gröna löven på träden.

Sådana "små" saker i livet gör så mycket för 

välbefinnandet. 

Det kan vara så svårt när man är inne i en karusell
som bara snurrar fortare och fortare tills man inte
längre orkar hänga med. När allt rasar.

Så nu sitter jag här och ser mig omkring. 

Känner tacksamhet för mitt hem.

Försöker vara här och nu. Ta en dag i taget.

Det är enda sättet. Just nu.

Ha en jättebra dag!

Kram Sussie