Möte med dotterns vårdteam...

Nu är jag just hemkommen från gymmet där jag satt och

cyklade i 30 minuter. Det blev 10,17 km. Rätt bra ändå

att jag tog mig ned dit direkt på morgonen när gubben gick

till jobbet. Med tanke på att jag varit mer eller mindre vaken

pga värken sen klockan halv 4.

Stod även på crosstrainern i 3 minuter. Inte mycket men 

iallafall en början.

I måndags cyklade jag också på gymmet på morgonen.

Och stod en liten stund på gåbandet.

Jag måste träna nu när vi höjt cortisondosen igen

efter att ha trappat ned ett tag. Cortisonet höjer ju

sockret rejält och enda sättet att få ner det är genom motion.

Tufft att genomföra men jag gör det iallafall.

Kör en procedur innan med en vetekudde under fötterna,

en elektrisk värmedyna under rumpan och en vetekudde

vid höfterna tills jag är alldeles varm. Och då fungerar det!

:)

Igår blev det ingen träning.

Då var det full rulle från morgon till kväll.

Åkte ner till Stockholm med morgonbussen och var framme

ungefär till lunch och åkte vidare, efter att ha slängt i
mig en Whopper på Burger King Kungsgatan, till Nacka
sjukhus  där min dotter ligger just nu.

Där hade vi ett möte med personalen på avdelningen

och det kändes som ett positivt möte.

Jag tror att hon har ett bra vårdteam runt sig nu. 

Det är iallafall min känsla och mitt intryck efter gårdagens

möte då en behandlingsplan lades upp för den närmaste

framtiden.

Det är tufft för min dotter att vara så svårt sjuk 

och samtidigt vara så ung...

Kontakten mellan oss har blivit lidande på många sätt

när det varit en så svår period i hennes liv, och i mitt,

men just nu känns det hoppfullt.

Vi gör vad vi kan för att reparera relationen och är så glada

att träffas igen. 

Jag ska ner dit på fredag igen enligt överenskommelse

med henne och vårdpersonalen. 

Man saknar varandra mer än man tror när det är

som jobbigast...

Runt femtiden tog jag bussen hemåt mot Smedjebacken igen.

Jag känner alltid ett visst vemod när jag säger hejdå

till Stockholm. Det var ju mitt hem i så många år och 

stan känns nästan som min egen handväska. 

Klicka på bilden så ser du bättre.

När bussen passerade under Birkastan passade jag på att

fotografera huset som jag bodde i med Mikaela de första

2 åren i hennes liv. 

Det är det röda huset alldeles vid Karlbergs station

till vänster. Huset med den stora svarta skorstenen.

För Er som inte vet var det ligger så kan jag säga

att det är tunnelbanestationen St Eriksplan.

Jag önskar att jag kunnat ta en massa foton under
hemresan. Naturen var helt bedövande vacker!

Jag var iallafall hemma vid 8-tiden på kvällen igen

och då hade Anders gjort jättegoda hemlagade köttbullar

med en god sås. Vi hade överblivna rostade grönsaker

i kylen som vi hade till. Gott var det!

Nu ska jag ha en riktig vilodag för annars orkar jag

inte med veckans tempo. Så "nattinatti" för ett tag!
Nu åker ögonen igen på mig
vare sig jag vill eller ej...

Ha en bra dag!

Kram Sussie