 |
| Tog en bild på Anders när han skulle cykla till jobbet i morse. |
Idag är det verkligen blött ute.
Regn och rusk. Som en riktigt höstdag brukar vara.
Men det är ju fortfarande rätt varmt så jag tycker att det
är lite svårt att klä sig. Antingen blir det för varmt eller
så blir det för kallt...
Igår hade jag en riktig vilodag. Sov mest.
Gick upp och åt mina måltider enligt måltidsklockan
och tog mina mediciner men utöver det gjorde jag ingenting.
Hur mycket jag än vill att det inte ska vara så så straffar
det sig alltid om jag varit aktiv en hel dag.
Jag blir helt kraftlös.
Det är väl det som är utmattningssyndromet och liksom
inte bara "vanlig trötthet". Man väljer inte själv i detta
fall. Hur positiv man än är till sinnes så hakar kroppen
inte på. Den orkar helt enkelt inte.
Många förstår inte det där och då har jag bara en sak
att säga:
Var glad för det! Och kör aldrig med dig själv
så hårt att du hamnar där jag hamnat. Jag gick runt på
ren vilja och positivt tänkande i alldeles för lång
tid och blev väldigt irriterad på alla som jobbade
långsamt eller inte kunde "ta sig i kragen".
"vill man så kan man" "det är väl bara att anstränga
sig lite hårdare" "men herregud vilken långsam människa"
osv...
Nu inser jag hur smarta de egentligen var som
hushållade med sina krafter, inte skulle prestera mest
och bäst till varje precis hela tiden och som tog hand
om sig själv på så sätt att de tog det lugnt.
Min läkare sa att det är "dom duktiga flickorna" som
hamnar där jag hamnat. De som alltid gjort det dom ska
och mer därtill. Och dessutom gjort det bra.
De ansvarsfulla, högpresterande.
Inte de lata, negativa och ovilliga typerna.
Tyvärr tror många det.
Det tog många år innan jag blev utmattad.
Man märker inte av det först.
Jag hade en väninna som sa till mig en gång att du
kommer inte att orka i längden i det där tempot.
Jag tyckte att hon snackade skit och att hon själv kunde
lägga på ett kol i stället. Fast det sa jag ju inte.
Jag bara tänkte.
Men hon hade ju rätt.
Det tog många år innan jag blev utmattad.
Man märker inte av det först.
Jag hade en väninna som sa till mig en gång att du
kommer inte att orka i längden i det där tempot.
Jag tyckte att hon snackade skit och att hon själv kunde
lägga på ett kol i stället. Fast det sa jag ju inte.
Jag bara tänkte.
Men hon hade ju rätt.
 |
| Vy från köksfönstret igår eftermiddag. |
Men iallafall. Fy farao vad ont jag har haft sen bussresan
till Stockholm. Hade ont hela dagen igår och ont hela natten
trots insmörjningar, vetekudde och allsköns knep.
Varit vaken sen halv fyra i morse igen.
Just nu är det ingen idé att försöka göra något hemma eller träna
för ischiasnerven spökar igen också..
för ischiasnerven spökar igen också..
 |
| En liten flugsvamp i blomsterkrukan passar bra så här års... ;) |
Ska lägga mig och sova nu på min heta värmedyna!
Är jättetrött nu.
På eftermiddagen har jag lovat att prata en liten stund med
min dotter i telefonen. Vi hade en liten pratstund nyss.
Är jättetrött nu.
På eftermiddagen har jag lovat att prata en liten stund med
min dotter i telefonen. Vi hade en liten pratstund nyss.
Imorgon bär det ju av till Stockholm igen så någon timme
vila mitt på dagen måste jag ha. Och som tur är kan jag vila
lite på bussen fram och tillbaka.
lite på bussen fram och tillbaka.
Hoppas att Ni får
en riktigt bra dag!
Kram Sussie
6 kommentarer:
Det du skriver stämmer helt in på mig. Jag har alltid jobbat hårt, hållit ett snabbt tempo, varit effektiv och överarbetat. Jag har stört mig på långsamma personer och gjort deras jobb med (eftersom att de aldrig blev klara tillräckligt snabbt enligt mig). Helt knäppt förstår jag ju nu. Men jag var alltid tvungen att ge allt och lite till för att känna att jag dög.
Varför? Jo för att jag hade låg självkänsla och var tvungen att kompensera upp den för att känna mig duglig! Galet, galet, galet!
Kram!
Ja, så är det. Man har gjort dubbelt så mycket som de andra och hållit total koll på saker och ting.
I mitt fall började det tidigt. Att vara bäst i klassen var berusande och gjorde att jag alltid måste hålla mig på den nivån. Annars började jag ju dala... Då var jag ju ingenting helt plötsligt. Trodde jag. Jag tror du förstår.
Livet är verkligen en skola!
Kram och ha en bra lördag!
Jag gjorde också allt för att vara bäst i klassen. Då kände jag mig duktig och bra. Så fort det inte gick bra i något ämne tappade jag intresset helt och kände mig värdelös.
Det är konstigt att en person som har kunnat hålla reda på precis allt plötsligt inte kan hålla koll på någonting längre. Hjärnan funkar liksom inte på det området längre.(Då pratar jag om mig).
Ha en go lördagskväll!
Kram!
Jag låter säkert hemskt skrytsam och så men det blir liksom ett måste att vara just duktig. Man måste alltid vara så himla duktig. Duktighetsfällan kallas det ju.
Försöker ta mig ur det där och har förresten blivit tvungen. Jag pallar ju inte att vara det längre. Hemmet blir upp och ner, papper liggande och jag jobbar på att istället för att bli handlingsförlamad av det försöka leva trots kaos...
Det där du skriver om att inte hjärnan klarar av samma saker som förr är ju just ett tecken på att hjärnan blivit typ överhettad/utmattad. Och behöver mycket vila.
Ha en lugn söndagskväll!
Kram!
Nä det är inte skrytsamt! Jag har ju varit lika dan och nu har jag förstått att det inte är ett bra sätt att leva. Det är mycket bättre att ta det lugnt och samtidigt ge sina arbetskamrater lite plats liksom. Nästa jobb jag går in i ska jag lyssna på de andra och följa deras takt. Är det en stressad takt är det ingenting för mig! Men jag ska inte stressa själv för att vara duktig som jag alltid har gjort tidigare.
Jag är som du vad gäller allt som ska fixas hela tiden. Men som du har jag blivit tvungen att ge upp vad gäller det. Det är en enda röra här hos oss eftersom att mina barn och min man tydligen trivs med det. Jag försöker också att överleva allt kaos här hemma och acceptera att det är rörigt fast att jag alltid förut sett till att allt har varit på sin plats.
Kram!
Tack båda två för Era kommentarer.
Hoppas att Ni får en toppen helg!
Kram!
Skicka en kommentar