Ångesten slår till med full kraft!

Sitter här nu och kan inte sova.

Jag börjar få sådan ångest att jag snart viker mig dubbel

av ont i magen igen. Jag känner hur jag börjar kippa efter
andan och hur allt börjar snurra igen.

Så fort jag börjar må minsta bra. Börjar slå in på en väg

som leder mot ett bättre välbefinnande för mig så kommer

hon som ett brev på posten. Försäkringskassemonstret!

Lagom till jul.
Lagom tills jag för första gången på sex 

år ska få hit min dotter till jul. Nu när Mikaela orkar.
Lagom tills jag orkat att i långsam takt

börja ta tag i lådor med foton och andra papper som bara

legat där i åratal. Pga stress och utmattning har jag ju inte
orkat ta tag i det tidigare. 

Hon får mig att må så dåligt.

Hon får mig att inte orka fortsätta med allt det.

Hon stressar mig sönder och samman.

Förstör mina planer för jul.

Förstör för mig och min dotter.

Gör så att jag inte orkar förbereda mig.

Hon får mig att gråta och bara lägga allt åt sidan.

Ingen idé att jag ens försöker skapa mig ett bättre liv

med träning eller något annat som ska få mig att få 

nya krafter. 

För då är jag ju frisk! Då ska jag arbeta. 

Något annat får jag absolut inte göra.

Det värsta är att hon förstör min dotters chans att få vara

med sin mamma en jul nu när hon behöver mig som mest.

En mamma som ska må någorlunda bra och vara en källa

till glädje för henne.

Hon kunde väl ha väntat tills efter jul iallafall...
Men att begära ett möte om återgång i arbete
bara någon dag före jul...

Det är inte hon som vankar av och an med smärtor
och värk på nätterna. Det är inte hon som gör så gott
hon kan varje dag trots att det gör så in i h--e ont!
Och som nästan alltid håller humöret uppe iallafall.

Trots att ha varit vaken nästan hela natten gick jag ändå
ner på gymmet i morse tex. Trots min onda fot och allt.
För att få ner blodsockret. För att motionera.
Trots att jag faktiskt somnade till när jag satt på
cykeln och trampade per automatik.

Men det är hon som väljer att inte tro på mig.
Som väljer att inte bry sig om läkarintygen.

Hur kan hon stå ut? Se sig själv i spegeln innan hon
går till arbetet? Hur orkar hon plåga folk dag ut och dag
in, år efter år... Bara mig har hon ju hållit på med
i flera år nu. Trots att läkaren tycker att jag borde
få permanent sjukersättning.

Jag orkar ju inte mer.
Hon har inte levt mitt liv. Gått i mina skor.
Det ska hon vara glad för.

Jag hatar bara en enda människa på denna jord.

Jag tror hon gör det med flit. Måste vara empatistörd.

Kan man inte bli älskad får man se till att bli hatad
heter det ju.

Och ja, det hoppas jag att hon vet att hon är. 

Djupt, intensivt och innerligt.

Och inte bara av mig.

Och jag har rätt att berätta hur ledsen jag blir.
Hoppas att hon blir lika ledsen i julhelgen.
Det är väl isåfall på tiden.