Problemet med cystan och mina blödningar.

 Min säng på Uppsala Akademiska.

Hur gick det med min cysta kan ju någon undra.

Den har man hållit koll på under hela 2015 och den är kvar.

Man vill inte/kan inte operera bort den pga att den ligger

väldigt illa till och risken finns att det inte skulle gå bra.

Men den är en så kallad inaktiv cysta. Död skulle man 

kunna säga. Tack och lov för det.

Under 2015 gick mina tumörmarkörer ned.

Men i slutet på 2015 hade de stigit en aning och man hittade

en cysta till som sitter alldels intill livmodertappen. Dock inte

lika stor som den andra som är ca 5 x 7 cm.

Men man väljer att ingenting göra.

Ska på kontroll nu i vår igen.  

 Jag är jättenervös. Hoppas att cystorna försvinner av

sig själva eller åtminstone slutar att bli fler...

Anders sov hos mig på Falu lasarett. Alltid lika omtänksam.

Under året har jag haft mycket blödningar.

 En del av dem

har man kunnat se genom huden.

I augusti-september blödde jag i 32 dagar.

Jag valde att inte åka in på sjukhuset då pga risken med

operation. Jag fick istället blodstillande medicin att äta.

Blodvärdena blev ju inte så bra i och med det här så jag

fick bl a B12-sprutor som jag fick komma och ta på

Vårdcentralen. Plus en massa olika vitaminer och

mineraler som jag fortfarande tar flera tabletter per dag av.

Blodvärdena har blivit bättre iallafall.

   När jag hade blödit i 32 dagar var jag rent ut sagt blek

och började känna mig rätt svag.

Gubben och jag hade dessutom tagit paus från varandra,

även bästa vänner kan bli för mycket för varandra ibland,

 och han var inte hemma utan bortrest.

Då bestämde jag att "Jag tar dubbel dos av mina 

blodstillande mediciner för det här går ju inte".    

Och då fick jag äntligen stopp på blödningarna!

Varning för 3 foton på blåmärken. Bläddra snabbt förbi för att

läsa mer nedanför om du är känslig... 

Hematom på magen.

Jag ville inte åka in på sjukhus för att ligga där och kanske

få blodtransfusioner och sätta stopp på blödningarna på

"konstgjord" väg utan valde att vänta.

Och det gick ju bra.

 Tänkte som så att det sjuka måste ut.

Konstig tanke kanske men jag kände att det var rätt.

Det var som att jag tömdes på massor av levrat blod

och blödningarna var kraftigare 

än vanliga mensblödningar.      

 Under hela hösten fick jag lite småblödningar men det 

verkar ha stabiliserat sig nu.

Man kan alltid hämta kraft från allt vackert runt omkring.

När jag kom in första gången till Akuten i Ludvika

trodde jag att jag hade fått en urinvägsinfektion

och hade inte en aning om att jag hade 39,6 i feber.

Då skickades jag direkt till Falu lasarett

där jag blev kvar i en vecka.

Jag var riktigt illa däran sa de då jag fick

 sprutor och dropp. Och rejält med morfin.

Det var en chock att helt plötsligt hamna på sjukhus.

Speciellt som jag fick ligga på IVA i 30 tim

utan mat och dryck och man pratade om

operation. 

Jag var jätteledsen men jag minns att personalen

på den avdelningen var helt underbara och 

försäkrade mig om att jag inte var jobbig på 

något som helst vis...  

Man vänjer sig tydligen vid att vara sjuk för jag

visste ju inte ens att jag var "illa däran". 

Dagen innan hade jag varit nere på gymmet

trots att det gjorde ont. 

Men det ledde till en Livskris  och en oro som jag

haft svårt att bekämpa.

Så jag har inte orkat blogga under året alls.

Men jag tror att det enda sättet att må bra på är

att tänka att man ska vara så frisk och glad man kan,

försöka finna en slags inre frid

och accepterande av att nu är det så här

och då får man leva med det och

göra det bästa av situationen. 

Varje dag lyckas man ju inte och då är allt svart.

Men det gäller att komma igen. Gång på gång.

Och det hjälper mycket att min dotter och jag

pratar med varandra i telefonen varje dag. 

Citatet nedan har åkt sms mellan oss 

rätt frekvent på sistone.  

"Det starkaste är inte att aldrig falla,

det är att resa sig upp igen".

Ha en toppenfin dag!

Kram Sussie