Ensamma.

Efter morgonens frukost har jag vattnat blommorna inomhus

och rensat och vattnet även ute på balkongen. Blommorna

frodas verkligen detta år. Kanske för att det är både fuktigt

och varmt. Fast det gärna hade fått vara ännu varmare för

min del. Runt 30 grader C vore helt perfekt!

Det känns konstigt för både mig och Tarzan att vara helt

ensamma hemma. Det är faktiskt svårt att ens tänka sig att

jag var ensamstående i så många år. Fast då hade jag ju

min dotter så det är inte samma sak som att vara ensam ensam.

Låter konstigt. Men du som läser fattar nog.

Då hade jag ju livet fullt av aktiviteter och dottern min sprang

in och ut med kompisar. Det var en rolig tid. Saknar det.

Dags att tillbringa tid i hobbyrummet igen.

Oron för operation gör mig handlingsförlamad. Hur inbillat

det än låter så har jag i flera, flera år varit livrädd för att bli

opererad och ett par läkare har också sagt "jag sticker inte 

kniven i dig" och "du ska absolut inte opereras". Det har

inte hjälpt upp det hela utan snarare tvärtom. Jag blir

mer och mer rädd. Vill inte opereras!

Så hur hemskt det än är att veta vad som väntar måste

jag försöka ta mig samman och tänka att desto bättre

jag mår desto större är chansen att det ska gå bra.

Men bara tanken på operation får det att knyta sig i

magen och jag får svårt att andas. Jag som inte ens kan
vara vaken utan Modafinil är rädd att aldrig vakna mer.

Det är väl de här första dagarna som paniken är värst.

Paniken och ovanan att vara ensam också mitt i allt. 

Jag vet ju att jag behöver det här. 

Så jag hoppas att jag om ett par dagar

ska vara igång. Vara själv ett tag. Frivilligt.

Och kunna ta vara på de här veckorna.

Nu ska jag skriva lite och sen

göra ett kort till min dotter.

Ha en fin dag!

Kram Sussie